De nominerade ser ni här intill och jag ska väl inte försöka påverka er för mycket men faktum är att alla har sina favoriter. Även jag.
Och visst är man en vinnare i och med att man bara är nominerad men jag utgår från att elitidrottare knappast tänker så. De vill stå överst, vara bäst, vinna och bli hyllade fullt ut för sin prestation.
Jag själv lägger mig platt för Annika Billstam. Uppsala största världsstjärna just nu som tagit sitt tredje individuella VM-guld, men hon är inte den enda som får mig att må bra. Uppsala Basket och Sirius fotboll har haft lysande säsonger under ledning av duktiga tränare och de tre nominerade arrangemangen är alla något som gör Uppsala bättre som idrottsstad.
Men så har vi eldsjälarna. Ni vet de som sliter och kämpar i det tysta. Ibland. Men som vid den här typen av tillfällen får möjlighet att synas lite mer och få all uppskattning de är värda.
Sevana Bergström och Gilbert Sinani är två, som oavsett om de får pris nu, imorgon eller aldrig, bör berömmas för sina insatser. Båda två råkar nu jobba inom fotbollen men de står även för något mer.
Bergström som lyfter fram främst tjejfotboll med projektet Ronjabollen och Sinani som vänder sig bort från de stora arenorna för att följa med i serier som sällan får stor bevakning men ändå berör så många.
De varken kan eller bör dela på priset men de gör något viktigt inom vår värld som åtminstone berör mig lite extra.