Det är en chockhöjning för föreningarna. Så sent som 2008 sänktes markeringsavgifterna från 75 kronor till 40 kronor, vilket då var ett av den borgerliga alliansens vallöften.
Den här vinterns beslut kommer med största sannolikhet att resultera i höjda deltagaravgifter för föräldrar och barn. Dörren kan mycket väl komma att stängas för många, och tröskeln blir större än den redan är. Ett barn som är engagerat i två idrotter kan tvingas välja en och i värsta fall; Ett barn som är engagerat i en idrott kan tvingas helt stå utanför. Och idrotten växer som klassfråga.
Satsningen på de två nya, stora arenorna i Uppsala, IFU Arena och Nya Studenternas, kostar och det är ungdomarna som får betala. Om jag hårdrar det.
Stödet från kommunen till de föreningar som i dag äger och driver sina egna anläggningar, som måste finansiera reparationer och underhåll, måste ökas, men i det här förslaget är det ungdomar som får betala. Om jag hårdrar det.
De förändrade bidragssystemen kommer inte att direkt generera billigare tennis, badminton eller ridsport. Det handlar om att de föreningarna ska få medel för att ta hand om sina anläggningar.
På den andra sidan, förlorarsidan, blir det dyrare med basket, ishockey och fotboll – utan att anläggningarna nödvändigtvis förbättras eller renoveras.
Detta förslag presenterades från början som ”höjd hyra som ska gynna tjejidrott”, men det blev aldrig sanning. Nu ser aktivitetsstödet ut att höjas med samma belopp oavsett om det handlar om killar eller tjejer, även om de som nyttjar de privata anläggningarna i större utsträckning är flickor än pojkar.
Men samtidigt – i en förening som KFUM Uppsala Basket är det i dag fifty-fifty tjejer och killar. Där drabbas båda lika hårt.
Ridsporten är en stor vinnare, men Uppsala ponnyklubbs ordförande Lars Pernler lyfter fram ett stort problem som kvarstår inom den sporten.
”Vi i Uppsala ponnyklubb har en jämförbar verksamhet med Lurbo ridklubb som till skillnad mot oss driver sin verksamhet i en kommunalt ägd anläggning. Lurbo subventioneras därför av kommunen med 7 000 kronor per medlem i åldersgruppen 7–20 år, och vi med motsvarande 1500 kronor. Det här förslaget gör inte skillnad i den skillnaden”, hävdar Pernler.
Det sista ordet är helt enkelt inte sagt i frågan.
Jag ser gärna en seriös och engagerad debatt mellan föreningar och förtroendevalda i denna fråga. Dialogerna är ju grunden för det idrottspolitiska programmet. Som vanligt är det för lite ”snack om sport” i de politiska rummen och att den här frågan som är så elementär för så många inte har blossat upp på ett större sätt, förvånar mig.