Han lämnade efter en finalförlust. Han kom tillbaka till ett lag med sviktande form och självförtroende. Läget för Joel Kanebjörks återkomst kunde för honom inte varit bättre. Efter den bleka insatsen förra hemmamatchen mot Linköping och den pinsamma 12–4-förlusten i Solna i torsdags behövde Storvreta rycka upp sig.
Storvreta behövde mer tyngd, något ni som läste min krönika från förra hemmamatchen vet att jag tycker laget saknat. Och Storvreta behövde få till en fungerande andraformation.
Allt det där kom Kanebjörk in för att råda bot på. De senaste matcherna för AIK har visat att de inte är beroende av den tunge centern, men i Storvreta passar han – just nu – in som handen i handsken. Speciellt när man är en center kort.
Han var den som peppade mest redan på uppvärmningen och under matchen duggade ryggdunkningarna på lagkamraterna tätt. Det var som att alla i laget höjde sig, skärpte sig. Plötsligt såg Storvreta ut som ett lag igen. Ett lag där skottäckning belönades med uppmuntrande hejarop och där det fanns fart på både tanke och fötter. Speciellt tycker jag att det märktes på Albin Sjögren som haft en tung period på sistone.
Trots sin långvariga landslagsplats tillhör inte Kanebjörk superligan toppskikt när det gäller blick för spelet, skottkraft eller teknisk briljans. Men det ska andra stå för i Storvreta. Kanebjörk tar gärna hand om det hårda jobbet, attityden och bidrar med ledarskap. Det slutade i seger i återkomsten. Men det är givetvis för tidigt att prata om en Kanebjörk-effekt för Storvreta. Det får tiden utvisa.