Man skulle kunna kalla det revanschens säsong. Säsongen då Storvreta ska utmana om SM-guldet igen – och locka publiken åter. Förra säsongen känns nu avlägsen. Den där regerande mästarna i april åkte ut med buller bång mot huvudrivalerna Falun i semifinalen. Hemskickade med tvåsiffrigt i baken. Men att det tog stopp där var kanske ingen överraskning om vi backar tillbaka bandet och tänker på att Kristian Adolfsson var enda nyförvärvet och tuppen var så tunn så tunn. Den till antalet matcher utökade säsongen blev slitsam för många spelare. Det visade sig inte minst i slutspelet. Man orkade helt enkelt inte att matcha upp ordentligt när det gällde som bäst.
Jag skrev i samband med sista matchen att det inte fick bli ett nytt silly season-haveri till den här säsongen. Och så har inte skett. Storvreta har dragit lärdom av vad som hände (eller snarare inte hände) inför den förra säsongen.
I vasse Valdemar Ahlroth har man fått in ytterligare en målgörare i laget men det är framförallt bakåt man fortsatt att förstärka. I Filip Stenmark får man en fullt duglig SSL-back men i Tobias Gustafsson, en personlig favoritspelare i ligan sedan ett par säsonger tillbaka, får man in en världsback. I den svenske landslagsspelaren får laget en närmast komplett försvarare som dessutom är ett hot från bakplan. Just det nya blodet in tror jag kan betyda mycket i det långa loppet. Hur långt det räcker till är dock lite tidigt att uttala sig om redan i augusti.