Storvreta åkte inte bara till Umeå och plockade en hemmamatch från Dalen. De visade också, för andra raka matchen i den här kvartsfinalserien, att de plockat bort hela Umeå-lagets koncept för att ha chans att komma någonstans i det här slutspelet. Dalen hade seriens bästa försvarsspel och hade tänkt sig fortsätta på samma sätt i slutspelet. Kryddat med att kunna omsätta ett antal kontringar i mål. Det har inte gått något vidare bra så här långt. Eller snarare, det har inte gått alls.
Att säga att Dalen är genomfrustrerat är nog att ta i, men nog sjutton har det satts grillor i huvudet på spelarna och tränarna. De kommer ju ingen vart. Storvreta ligger rätt och tvingar sin motståndare att ta svåra avslut – eller inte alls. Och tillfällena de regerande mästerna gått bort sig under 120 minuters innebandyspel är väldigt få. Det är slående hur normalt skickliga offensiva spelare som Ketil Kronberg, Jonas Svahn (spelade nu efter att ha saknats av personliga skäl i den första matchen) och Alexander Bodén inte tillåtits komma till nämnvärt.
Försvars- och målvaktsspelet har varit lysande från Storvreta. Annat att imponeras över är deras tålamod. Tålamod över att veta att målen framåt kommer förr eller senare och tålamod över att inte stressa upp sig för att nollan framåt inte spräcks tidigt i matcherna. Och efter att man gjort 1–0 fick det liksom vara nog tills en ny möjlighet dök upp. Den kom i powerplay med sex minuter kvar att spela och då slog "Dalenspecialisten" Jimmie Pettersson (har nu gjort nio av Storvretas 22 mål på Dalen under säsongen) till från nära håll.
Det är för tidigt att börja prata om semifinal redan nu för Storvreta, men kommer inte Umeå-laget på något annat än de visat upp så här långt så kommer den här matchserien att fortsätta på precis samma sätt som hittills.