När vi ses mitt på dagen är det ganska lugnt på Klättercentret i Fyrislund där Hanna Lif brukar träna. Överallt finns klätterväggar av olika svårighetsgrad och stil.
Det blir en hel del träning, både inomhus och utomhus. Bland annat vid hennes eget hus där hon och hennes man byggt en klättervägg.
– För mig är klättring ett väldigt fint socialt sammanhang där man kan hänga med trevligt folk och träffa kompisar. Mest klättrar jag "redpoint" där man klättrar leder som vid första försöket är för svåra. Genom att träna förfinar man klättringen så att man klarar den. Då blir man glad, säger Hanna Lif.
Vid årsskiftet bildades en ny ledarstab i svenska landslaget i sportklättring och Hanna Lif blev en av två coacher för juniorlandslaget där elva atleter i åldrarna 14–20 år ingår.
Som del av landslagsledningen hjälper Hanna till att skapa rätt förutsättningar för atleterna så att de kan nå uppsatta mål.
Det handlar bland annat om träningsplanering, fysioterapi, mental coachning och näringslära.
– Jag tycker den mentala delen av klättring är supercool och fascinerande. Att det kan göra så stor skillnad på vad och hur man tänker, till exempel med inställning och motivation. På toppnivå i individuella sporter är det ofta det mentala som skiljer ettan från trean. Inom klättring kan det handla om att få ett situationsspecifikt självförtroende om det är något som personen tycker är läskigt eller har svårt för.
Landslaget anordnar träningsläger, tävlingssimuleringar och andra sammankomster där de samlas och löpande utvärderar träningen.
Hanna är även med i Svenska Klätterförbundets tränarkommitté där de sammanställer kunskap och tar fram material till utbildningar.
– Vi har många väldigt duktiga tränare som vill utvecklas ännu mer. Därför håller vi på och utvecklar en ny nivå av utbildning och vi är ett härligt gäng som hjälper varandra.
Det var dock inte kärlek vid första ögonkastet när Hanna testade klättring. Hon följde med några vänner och testade, men tyckte att sporten var svår.
– Jag hoppade fallskärm i fyra år och eftersom det inte går att göra på vintern provade jag att klättra. Det tog några år innan jag började tycka om klättring. Det är en otrolig lekfull aktivitet och ett bra sätt att umgås.
Under en period jobbade Hanna heltid med klättring, bland annat som tränare, och efter att hon slutat kände hon behov att ha några att bolla idéer och byta erfarenheter med. Landslagsuppdraget blev ett sätt att komma tillbaka.
– När jag nådde en viss punkt i min utbildning trodde jag att jag skulle sluta jobba med klättring och fokusera mer på skolan. Men när den punkten kom ville jag inte släppa klättringsjobbet utan det är skönt att kunna kombinera studierna med att jobba med något helt annat. De ger varandra motvikt där man inte behöver tänka på det ena när man gör det andra.
Innan 2019 är slut återstår bland annat junior-SM i november som är en viktig tävling för juniorlandslaget.
– Nationella tävlingar är en bra möjlighet att lära känna ungdomar som kanske är med i juniorlandslaget om ett eller några år. I januari sätter vi ihop ett nytt juniorlandslag för nästa år och det blir spännande. Så länge jag tycker att uppdraget är rolig och givande så kommer jag att fortsätta jobba med det. Klättra kommer jag att göra hela livet.
