Längs ena långsidan i den ljusa och varma lokalen går sempai Torbjörn och eleverna lyssnar noga på hans instruktioner. När han pratat klart börjar de öva sparkar och slag mot varandra.
− Försök att inte tänka när ni slår utan känn när det kommer till er, säger sempai Torbjörn.
I höst gör Torbjörn Gozzi sin 70:e raka termin som karateinstruktör och han har hållit på med sporten i nästan 40 år.
− Ibland känns det som en evighet sedan jag började och ibland som i går. Tid kan vara lite speciellt, ibland är den långt och ibland är den kort. Men jag har inte ledsnat alls på att leda utan det blir bara roligare och roligare.
Vid 20 års ålder började Torbjörn Gozzi träna karate eftersom han hade mycket tid över men inte så mycket att göra som han själv beskriver det.
− Jag ville börja med något och det kunde bli lite vad som helst, jag kunde ha sjungit i kör eller gått någon möbelsnickarkurs. Men mina ögon föll på karate och jag tänkte prova det i en termin.
Utmaningen att behärska sportens olika svåra moment och livet inom en förening gjorde att han snabbt fastnade. En termin blev längre och sex år senare tilldelades Torbjörn Gozzi svart bälte.
− Jag flyttade nästan in i dojon när jag började med sporten och kom ut med ett svart bälte sex år senare. Jag levde, andades och åt karate förutom när jag jobbade, säger Torbjörn Gozzi.
När hans gamla klubb, Uppsala Karateklubb, bytte inriktning valde Torbjörn och 14 andra personer att starta Uppsala Kyokushin Karate 1983. De började i Bergaskolans gymnastiksal men insåg snabbt att de ville ha egna lokaler och håller i dag till i Budohuset.
− Jag var och är fortfarande väldigt blyg. På den tiden stod jag gärna i ett hörn och hoppades att ingen skulle se mig, men min dåvarande tränare tyckte att jag skulle börja instruera. Då gjorde jag det och första gången jag stod inför en grupp var det hemskt men sedan lossnade det kan man säga, säger Torbjörn och skrattar.
Temperaturen i dojon har stigit ytterligare men elevernas engagemang har inte sjunkit. De sparkar på blåa mitsar med full kraft och rör sig samtidigt smidigt omkring i lokalen.
− Det finns fortfarande lite syre kvar. Ingen har sagt att karate är enkelt, skriker sempai Torbjörn till sina elever och orden ekar mot de vita väggarna.
Torbjörn ledde sitt första karatepass 1981 och har inte tröttnat ett dugg sedan dess. Han har instruerat gåendes med kryckor och genom sin cancerbehandling.
− Det har varit en tuff tid i tre ett och halvt år och kroppen tog mycket stryk av sjukdomen. Men jag instruerade genom alla behandlingarna för när jag kom till Budohuset som en krypande grå människa så återvände jag hem som en stående glädjerik person.
Nu leder han cirka en gång i veckan en grupp där deltagarna är i varierande ålder från 15 år och uppåt.
− Jag får så otroligt mycket av att vara här och instruera människor. Karaten är en naturlig del av mig och jag hoppas kunna förmedla min erfarenhet från sporten och livet till eleverna. Karate är inte bara den fysiska utmaningen utan så mycket mer och det är i det området jag hoppas tillföra så mycket som möjligt.
Till vardags jobbar Torbjörn som grafisk formgivare på Uppsala universitet och tycker på sin fritid om att skriva haikudikter, måla och fotografera.
− När jag började med karate kunde jag inte föreställa mig att min resa skulle se ut såhär. Det visade att mitt pussel hade inte bara tio bitar, utan tusen bitar och jag har många kvar att lägga. Resan har bara börjat.