Krambrottning kan komma i ens huvud. För en annan flyger tankarna i väg till elitstyrkorna som bekämpar Rio-favelornas knarkkarteller – brutaliteten gestaltad i brasiliansk populärkulturell tappning. En sport som förknippas med våld.
Men det är kanske inte en bild som stämmer överens med verkligheten. Sophia Nordenö beskriver passionerat sin sport. En sport där slag och sparkar inte används, där tekniska grepp och ett närvarande, snabbtänkande sinne är avgörande. Även om blåmärken och brutna leder är ett inslag.
Nordenö är sjukgymnast till yrke. Goda kunskaper i anatomi kan ha sina fördelar.
– Jag har lite kunskap, jag vet hur man bryter av en led, säger hon.
Det låter brutalt.
– Jag har faktiskt råkat göra det en gång på en tävling här i Uppsala. Det var inte så roligt, så efter det har jag nog varit lite mer försiktig, berättar hon.
Man måste vara uppdaterad, känna till greppen, utveckla försvarstekniker och kontringar. Drivkraften att utvecklas låser Sophia Nordenö till träningshallen.
– Det är det fina med sporten, man blir konstant bättre.
Inne i Hilti Fightcenter, en liten lokal i centrala Uppsala, börjar de träna. Till beatet från Joe Buddens gangsterrap kör de, uppenbart, fysiskt krävande övningar och greppträning. Det är inte någon flanörsverksamhet.
Eftersom hörs det också sporadiska gratulationer till Sophia Nordenö. Tack, säger hon, och jobbar vidare.
Hon är nybliven svensk mästare. Igen.
Under SM-veckan i Borås vann hon guld för andra året i rad. Vanligtvis tävlar hon i 64-kilosklassen. I år var deltagarna för få och i stället blev det 69-kilosklassen. Men för att inte ta för mycket från segern ska det nämnas att Sohpia Nordenö var första svensk att vinna World combat games, hon blev årets mästarinna och årets genombrott vid kampsportsgalan 2013.
Även om det är hip hop i träningshallen kan mötet med Brasiliansk jiu-jitsu bättre beskrivas likt reggae, med en avslappnad och öppen stämning. Där ett handslag kan mötas med en knuten näve, där en försening accepteras, ”det är chill”. Och där trivs Sophia Nordenö.
– När jag började träna för fem år sedan tyckte jag att sporten var världens konstigaste grej. Nu är det en livsstil.