Caroline Svensson, Therése Löfqvist, Jörgen Andersson och Caroline Jakobsson.
Det är fredagkväll och över 200 personer har tagit sig till PEK-hallen i Skärplinge. Men det är inte herrlaget i hockeyfyran som har fått hela tätorten att vallfärda mot ishallen denna afton utan det är föreningens nystartade mammalag som ska spela sin historiska premiärmatch mot Valbo.
Hemmalaget ligger under med hela 0–11 men lyckas till slut på något sätt få in reduceringen och hela hallen ställer sig upp, jublar och slår i trumman så det står härliga till.
– Vi tjöt ungefär som att vi hade vunnit VM-guld, säger Caroline "Carro" Jakobsson.
Carro, Therese Löfqvist och Caroline Svensson sitter i tränaromklädningsrummet och minns tillbaka på premiärmatchen som spelades för snart ett år sedan – ynka tre månader efter att det nystartade laget hade dragit igång. Alla tre har ett fotbollsförflutet och döttrar som spelar ishockey i föreningen.
– Alla i laget är i lite olika åldrar men vi är tävlings- och sportmänniskor i grunden. Det fanns ändå en seriös tanke när vi startade laget att vi har ju hållit på förut, säger Therése.
– Fast med en helt annan sport, lägger Carro till.
Det finns egentligen endast ett krav för att vara kvalificerad en plats i det åtråvärda laget i Skärplinge. Att man ska ha, eller ha haft, barn i föreningen.
– Att man har varit verksam här och jobbat ideellt som vi gör som föräldrar. Man får ju jobba väldigt mycket, säger Therése.
Man inte kan lära en gammal hund att sitta lyder det gamla ordspråket men just det vill mammorna i det här laget motbevisa.
– Bara för att man har blivit lite äldre så kan man kanske prova att lära sig något nytt. Det var en utmaning men vi vill spela för att det är kul och visa att man kan börja med något sent i livet. Man behöver inte vara bra för att det ska vara kul och så ska det väl kännas i alla åldrar även om man är ung. Man kanske inte är superbra men det kan vara kul ändå.
Mammorna vill bevisa att man kan lära sig nya saker trots att man blivit lite äldre.
Det var på en middag i slutet av år 2023 som idén kläcktes av Carro att starta ett hockeylag för alla mammor i föreningen. På middagen var även Jörgen Andersson som på samma sekund fick förfrågan att vara deras huvudtränare.
Han ställde upp på ett villkor: att minst tio spelare skulle dyka upp på lagets första träning.
Sagt och gjort. På nyårsdagen, tre dagar senare, ägde lagets första träning rum och på isen var tio tappra mammor.
– På träningen efter var vi 15 stycken, efter det 19 och sen var det runt 25 stycken på isen och då fick vi säga "stopp stopp stopp, nu räcker det. Det här blir ju lite mycket". Det går inte att ha en ordentlig träning om man är hur många som helst, säger Therése.
Trodde ni att så många skulle nappa?
– Nej, det trodde vi inte. Vi hade inte riktigt förankrat det här i styrelsen utan vi körde ju bara egentligen, säger Caroline.
Sedan den dagen kallar de sig för "Jörgens juveler".
Hur var det att ställa sig på isen det första träningspasset?
– Det var först ett träningspass att bara klä på sig. Att få tröjan över axelskydden, säger Therése.
– Ja, vi visste inte ens hur man knöt skridskorna. Vi fick knyta på varandra, säger Caroline.
Caroline, till vänster, var den som kom på idén att starta ett lag för alla mammor i föreningen.
De andra hockeylagen i föreningen brukar träna 50 minuter åt gången. Mammornas första träningspass höll på i två timmar (!!).
– Vi tränade mycket på att ramla i början. Att våga slänga oss ner på isen och liksom ramla på rätt sätt, säger Carro.
Hur kändes det i kroppen?
– Ja, det gjorde ont överallt. Man upptäckte nya muskelgrupper. Mycket ljumskar och sådant. Det är den jobbigaste träningsformen jag har hållit på med i alla fall, säger Therése.
– Sedan blev jag väldigt trött mentalt efter de första träningarna, för det var så mycket nytt att lära sig, säger Caroline.
Halva grejen med att spela ishockey är det sociala, att få hänga i omklädningsrummet, skämta och lyssna på musik i en timme innan träningspasset.
När Carro, Therése och Caroline var barn fanns inget lag för tjejer utan det var enbart killar som spelade ishockey på den tiden. Något de kan beklaga sig över nu.
– Idag är det många tjejer och killar här som spelar ihop, då har det funnits draperier i omklädningsrummen så man kan byta om. SHK har varit jäkligt duktiga på just den integrationen men när jag spelade var det ju inte riktigt så. Ibland fick jag inte följa med på matcher för att det inte fanns något ordentligt omklädningsrum, säger Caroline som är en av de få i laget som faktiskt spelade ishockey en kort stund när hon var barn.
– Eftersom vi gillade fotboll, då hade vi ju garanterat gillat ishockey. Det känner man ju nu att "skit att man inte hade börjat spela när vi var fem år". Att spela hockey som ung, säger Therése.
"Ishockeyn har blivit en familjegrej, i vår familj spelare alla ishockey nu", säger Therése.
Även om de har börjat spela ishockey på ålderns kant har de nu fått en helt annan förståelse sporten.
– Det är ju jäkla svårt. Man kan inte sitta där i bilen på väg hem med sina barn och ifrågasätta "varför gjorde du inte si och varför gjorde du inte så?". Även om vi har spelat fotboll så är det jättemycket lättare att springa än att åka skridskor, säger Caroline.
Hur har reaktionerna från era barn varit?
– Jag tror att de tycker att det är kul. Att de är lite stolta. Sen är vi ju rätt pinsamma också men där frågar vi inte jättemycket om lov. Ishockeyn har blivit en familjegrej, i vår familj spelar alla ishockey nu. Pappan har gubbhockey, jag har det här och ungarna spelar. Det blir att alla har ett gemensamt intresse på riktigt, säger Therése.
Vad har det här betytt för er?
– Jättemycket, man får ha sin egna grej. Det är väl det som många i vårt lag uppskattar, att man får en söndagkväll och det blir lite heligt kanske. Då åker man iväg på sitt. Sitter och sladdrar, skämtar och lyssnar på musik en timme innan. Det är liksom halva grejen, det sociala. Vi driver med oss själva och skojar lite. Det ska vara lite roligt också och vi tillåter att folk skrattar på läktaren på våran bekostnad. Den inställningen har vi ju, säger Therése.
Therése och Caroline har ett fotbollsförflutet ihop och har känt varandra sedan de var sex år gamla.
Sedan lagets startades har de sett att fler mammor vågar ta plats på isen när föreningen dragit ihop föräldramatcher som spelas på ungdomslagens avslutningar.
– Där har vi sett stor skillnad sedan förra året. Tidigare har det bara varit pappor som varit med på dem och så har mammorna stått och tittat på. Men nu är det mammorna som är ute på isen i full utrustning, säger Therése.
Även om förlusten mot Valbo blev en seger i sig törstar laget nu efter revansch. Fredag den 7 mars ställs de därför mot varandra i en returmatch i PEK-hallen. Och nu, nu vill "Jörgens juveler" vinna.
– Tvåsiffrigt tänker vi. Vi har drömt om att vi ska vinna med 12–1, avslutar Carro.