Malin Roos har ett hjärta som klappar för Gimo och ishockey. Själv kan ordföranden inte stå på ett par skridskor, något som från en början stack i ögonen på folk.
– Jag kan inte ens åka ”tjejrör”. Vart fjärde år kanske jag åker på nyårsafton men inte mer än så, mina skridskor står fint i hyllan hemma och där står dem bra, säger Malin Roos, som varit ordförande i Gimo hockey i tre år.
– Från början tror jag att folk tänkte ”vad ska hon kunna om hockey”? Det som ordföranderollen egentligen handlar om är att leda en grupp människor och en förening åt rätt håll. Och jag tycker att det är viktigare att kunna det, än att kunna åka skridskor.
Det var inte av en slump som Malin Roos blev kontaktad av Gimo IF hockey för tre år sedan. Det saknades en ordförande för föreningen som stod på ruinens brant och med Malins kunskaper inom organisation och redovisning, ett ämne som hon driver ett eget företag inom, var hon en given kandidat.
Varifrån kommer glöden för ishockey?
– Jag har alltid tyckt om hockey. Jag har två barn; En dotter som spelar fotboll och en son som spelat hockey sedan han var liten. Jag har alltid tyckt att det är kul att kolla på hockey. Andra sporter kan jag tycka går på halvfart men hockey är det go i, det gillar jag.
Antalet kvinnliga ledare inom svensk lagidrott är få till antalet och Malin Roos går i bräschen i Uppland som en av få kvinnor på ledande positioner. Det är dock tufft många gånger att vara en kvinnlig ordförande i en hockeyförening.
– I media har jag aldrig fått chansen att visa en mjukare sida av mig själv eller anledningen till varför jag är en ledare. Man måste ofta vara hård, kall och inte alltid positiv för att vinna respekt och för att föra viktiga frågor framåt. Jag tycker det saknas att få chansen att visa en annan sida av mig själv, i rollen som kvinnlig ordförande.
– Här inne finns det också någon som faktiskt brinner för det här med hockey och jag är en person som har valt att vara ordförande i en förening för att jag tycker att det är kul.
Malin Roos ser slutet på sin tid som ordförande för Gimo hockey. Det som lockade henne att från första början ta sig an rollen som ordförande var att få göra ett avtryck, något som hon känner att hon har lyckats med. Idag har klubben verksamhet från den allra yngsta hockeyskolan till a-laget på herrsidan som börjat om i uppländska division IV.
– Jag kan likna den här resan med att skeppet nästan var på botten när jag tog över. Men i dag skulle jag vilja påstå att skeppet flyter, vilket känns väldigt skönt.
Vad är nästa steg?
– Det är att jag ska hoppa av. Jag vill ta skeppet i hamn, jag vill lämna över en förening som fungerar och är självgående. En förening där alla har sin roll, där alla vet vad de ska göra, och där det finns en buffert och en klar ekonomisk plan. Då har jag nått målet och då vill jag kliva av och lämna över det till nästa person.
Hon är osäker på om hon vill offra den tid det tar att vara ordförande i en förening.
– Mitt sista projekt är att lämna ifrån mig en bra ekonomi och en fin hall. Men jag hinner inte göra allt jag vill innan den här säsongen är slut och jag vet inte om jag vill sitta kvar ett år till. Det återstår att se.
Är det viktigt vem som tar över efter dig?
– Det är alltid viktigt att det är rätt person på rätt plats. Jag själv var lite av en krislösning. Det är många som pratar om ordet ”eldsjäl”, men jag tror att det är svårt att få hit en ”eldsjäl” med Gimohjärta och som också brinner för hockey och dess organisation. Eldsjälarna är bättre som ledare på golvet, de som brinner för sporten. En ordförande kan inte göra alla glada och nöjda, då skulle föreningen fallera.
Oavsett vad framtiden har att erbjuda märks det att Malins hjärta slår ett extra slag för Gimo och ett till för hockey. Och skridskorna, de kan hon med gott samvete lämna kvar på hyllan. För ett avtryck har hon lyckats göra ändå.