I fredags när jag jobbade med annat följde jag ändå Almtunas match hemma mot Modo och förvånades över att laget var i ledningen länge med 1–0. Mindre förvånad var jag när Modo sedan åkte hem med segern. För det var ju det förväntade, att Almtuna skulle förlora ännu en match, den elfte i ordningen.
Under söndagskvällen fick jag rapporter om en närmast heroisk insats av Almtuna när laget pressade Björklöven på bortaplan. Likväl slutade det i förlust nummer tolv. Elitidrotten handlar nästan uteslutande om resultat och just nu kammar Ais noll gång på gång. Det får mig att undra, var finns de som sliter sitt hår över detta? Finns de ens. Det känns inte så.
I en krönika för en månad sedan imponerades min kollega Daniel Meisels över den supporterutveckling Sirius fotboll haft under det senaste decenniet. Han skrev bland annat följande:
"För visst finns det intresse för övriga sporter och lag, men i ärlighetens namn kan Almtuna förlora med 9–0, några rycker på axlarna och går vidare i livet. Nu har vi ett stort antal som lever och dör för Sirius Fotboll på ett sätt jag inte har sett under min tid på UNT".
Precis så är det. Almtuna kan förlora med 9–0 i en enstaka match eller förlora tolv matcher i rad utan att någon kräver någons avgång.
Almtuna är lite av en skyddad verkstad när det kommer till att spela eller coacha. Kraven är få, pressen är liten.
Men det har inte alltid varit så. 2007 var missnöjet med dåvarande tränaren Robert Nordmark så stort efter bara en seger på åtta matcher att det vecklades ut en banderoll på ståplats med texten "Avgå Nordmark". Fem år senare möttes spelarna och dåvarande tränaren Johan Silfwerplatz när de kom hem från en match i Södertälje av att meterstora bokstäver sprejats på Gränbyhallen, "Avgå JS".
Jag tycker såklart inte att det är rätt att ge sig på vare sig egendom eller hockeytränare, eller att någon ska sparkas i en hast för den delen, men de nämnda incidenterna tydde i alla fall på någon form av engagemang, att någon eller några brann för klubben Almtuna IS.
Mattas Zackrisson har klarat sig bra, milt sagt.
UNT rapporterade tidigare i veckan om att det var långtifrån muntert i omklädningsrummet på Hovet efter förlusten mot AIK. Spelare och ledare ska ha höjt rösten mot varandra och det rejält. Det har inte lett till några segrar men känslan är att den rensningen av luften i alla fall inte lett till det sämre, vilket i och för sig inte var så svårt.
Men något mer måste hända snart. Ingen klubb mår bra av att åka runt och förlora matcher stup i kvarten. Almtuna har två (!) sportchefer och de behöver komma på en magisk formel som kan vända på skutan och sätta igång och börja jobba. Inlåningen av Fredrik Forsberg från Leksand har hittills givit noll i poängproduktion på sex matcher. Målvaktsdribblandet är ett riktigt sorgebarn. Och så har det varit under många Ais-säsonger, i fjol undantaget. Då tycker jag att de tänkte rätt när de satsade på en uttalad och rutinerad förstemålvakt i form av Erik Hanses. Nu föll inte det väl ut av andra anledningar men det här dribblandet man ägnat sig åt den här säsongen kan inte ge minsta trygghet för ett uteförsvar.
Man har lånat in och lånat ut och en del av resultaten vi ser hänger på målvaktsposten. Jesper Eliasson har fått stå mest men har lägst räddningsprocent av de fyra burväktare Ais hunnit använda sig av på blott 15 matcher. Färjestadslånet har än så länge inte visat sig vara den matchvinnare Ais hoppats på.
Vad Almtuna behöver göra? Jag har inte alla svaren men att hitta en målvakt man tror på och satsa fullt ut på honom är en början. Att det inte finns ekonomi för att värva dyrt vet jag om, men blir det inte bättre kanske någon till slut måste avgå.
Om det är någon som bryr sig det minsta.