à ret var 1975 och datumet 22 januari. Platsen var NorrtÀlje och uterinken vid det som numera heter Sportcentrum. Hett upplÀndskt derby mellan NorrtÀlje IK med à ke Fagerström och Enköpings SK (eller ESK/Elvan) med Christer "Plommon" Lindgren, som var spelande trÀnare.
Division II-hockeyn pĂ„ den hĂ€r tiden var stor. DĂ€r fanns fyra lag frĂ„n det upplĂ€ndska hockeydistriktet â de fyra bĂ€sta med Almtuna i spetsen. Det var nĂ€mligen Uppsalalaget som var favorit â som alltid. Lag som ESK, NorrtĂ€lje och framförallt Tierp skulle spela andrafiolen.
SÄ var det i alla fall tÀnkt pÄ förhand.
Men det var ett lag som satte alla hockeyexperter pÄ plats: Enköpings SK. Upplands bÀsta lag den hÀr sÀsongen. Det sÄ favorittyngda Almtuna var chanslöst.
Just den hĂ€r sĂ€songen, 1974/75, skulle hela seriesystemet göras om, kanske den största förĂ€ndringen i svensk ishockey nĂ„gonsin. Det var nu som elitserien skapades. Samtidigt blev det fyra division I-grupper med tio lag i varje serie â och det var dit som ESK kvalificerade sig.
Matchen mot NorrtÀlje i den 17:e omgÄngen (av 22) blev i stort sett avgörande.
Det blev 3â2 till ESK efter mĂ„l av Hasse Orlov, Börje Göransson och sĂ„ den störste, Christer Lindgren, eller Plommon som han kallades. Han beskrevs som rinkens kung. Efter segern var ESK i praktiken klart för den nya ettan.
Nu var det ESK (tillsammans med Tierp) som var den ledande ishockeyklubben i distriktet. Almtuna var distanserat. Men hur lÀnge skulle det hÄlla? Hade ESK tagit över tronen för lÄng tid?
Svaret kom ett Ă„r senare.
Redan under succĂ©sĂ€songen i division II, nĂ€r ESK tog steget upp till den nya ettan, hade laget varit mĂ„lsnĂ„lt men ack sĂ„ svĂ„rt att besegra. NĂ€r serien summerades hade ESK gjort 65 mĂ„l och bara jumbon Roma var sĂ€mre. Men försvaret var det inte nĂ„got fel pĂ„ â 60 inslĂ€ppta mĂ„l.
Skulle denna "igelkottshockey" generera poĂ€ng i nya division I mot lag som Ărebro, VĂ€sterĂ„s, Huddinge och Hammarby?
Det började helt okej för Enköping â 2â2 hemma mot MĂ€larhöjden efter mĂ„l av Staffan HallĂ©n och Lasse Nyström inför 436 Ă„skĂ„dare pĂ„ Enavallen. Men i det lĂ„nga loppet höll inte laget mĂ„ttet, fast arvet frĂ„n division II-sĂ€songen fanns kvar, och det var tydligt: ESK var inte sĂ„ lĂ€tt att besegra alla gĂ„nger. Men vinna, det var knepigare.
Hoppet om ett nytt kontrakt tÀndes ÀndÄ i den 19:e omgÄngen nÀr det annars sÄ mÄlsnÄla ESK hade mÄlfest pÄ Enavallen mot Surahammar. Hans Orlov gjorde tre mÄl och de andra fyra fördelades pÄ Mikael och Stefan Karlsmyr, Hans Eriksson och Hans Johansson. Och nu var ESK "bara" fem poÀng efter NynÀshamn ovanför strecket.
Tre omgÄngar kvar, sex poÀng att spela om och ESK hade bÀttre mÄlskillnad Àn NynÀshamn.
Men det hjÀlpte inte att ESK slog Kenty (som senare blev Linköping) och tog sÀsongens andra seger i den 21:a omgÄngen. DÄ hade nÀmligen NynÀshamn redan skrÀllt och vunnit mot topplaget VÀsterÄs.
ESK kom i alla fall inte sist efter en poÀng mot MÀlarhöjden i den sista omgÄngen. Skador var en bidragande orsak till lagets skrala resultat. Exempelvis spelade Hans Orlov bara elva matcher.
Visserligen blev det en del stora förluster för ESK (t ex 1â13 mot VĂ€sby och 1â11 mot Ărebro) men laget hade fem uddamĂ„lsförluster och fyra matcher med tvĂ„mĂ„lsförluster.
Med facit i hand beseglades lagets öde nÀr man föll mot NynÀshamn i den 17:e omgÄngen.
I backspegeln: HĂ„kan Lundh har jobbat som sportreporter pĂ„ Upsala Nya Tidning sedan 1978 och grĂ€ver gĂ€rna i UNT:s arkiv. Sedan 2014 har det publicerats över 150 âbackspeglarâ pĂ„ UNT:s sportsidor och under vintern slĂ€pptes boken med samma namn, med tillbakablickar pĂ„ idrottshistoriska hĂ€ndelser frĂ„n Uppsala och Uppland. LĂ€s fler delar pĂ„ unt.se/sport!