Året var 1975 och datumet 22 januari. Platsen var Norrtälje och uterinken vid det som numera heter Sportcentrum. Hett uppländskt derby mellan Norrtälje IK med Åke Fagerström och Enköpings SK (eller ESK/Elvan) med Christer "Plommon" Lindgren, som var spelande tränare.
Division II-hockeyn på den här tiden var stor. Där fanns fyra lag från det uppländska hockeydistriktet – de fyra bästa med Almtuna i spetsen. Det var nämligen Uppsalalaget som var favorit – som alltid. Lag som ESK, Norrtälje och framförallt Tierp skulle spela andrafiolen.
Så var det i alla fall tänkt på förhand.
Men det var ett lag som satte alla hockeyexperter på plats: Enköpings SK. Upplands bästa lag den här säsongen. Det så favorittyngda Almtuna var chanslöst.
Just den här säsongen, 1974/75, skulle hela seriesystemet göras om, kanske den största förändringen i svensk ishockey någonsin. Det var nu som elitserien skapades. Samtidigt blev det fyra division I-grupper med tio lag i varje serie – och det var dit som ESK kvalificerade sig.
Matchen mot Norrtälje i den 17:e omgången (av 22) blev i stort sett avgörande.
Det blev 3–2 till ESK efter mål av Hasse Orlov, Börje Göransson och så den störste, Christer Lindgren, eller Plommon som han kallades. Han beskrevs som rinkens kung. Efter segern var ESK i praktiken klart för den nya ettan.
Nu var det ESK (tillsammans med Tierp) som var den ledande ishockeyklubben i distriktet. Almtuna var distanserat. Men hur länge skulle det hålla? Hade ESK tagit över tronen för lång tid?
Svaret kom ett år senare.
Redan under succésäsongen i division II, när ESK tog steget upp till den nya ettan, hade laget varit målsnålt men ack så svårt att besegra. När serien summerades hade ESK gjort 65 mål och bara jumbon Roma var sämre. Men försvaret var det inte något fel på – 60 insläppta mål.
Skulle denna "igelkottshockey" generera poäng i nya division I mot lag som Örebro, Västerås, Huddinge och Hammarby?
Det började helt okej för Enköping – 2–2 hemma mot Mälarhöjden efter mål av Staffan Hallén och Lasse Nyström inför 436 åskådare på Enavallen. Men i det långa loppet höll inte laget måttet, fast arvet från division II-säsongen fanns kvar, och det var tydligt: ESK var inte så lätt att besegra alla gånger. Men vinna, det var knepigare.
Hoppet om ett nytt kontrakt tändes ändå i den 19:e omgången när det annars så målsnåla ESK hade målfest på Enavallen mot Surahammar. Hans Orlov gjorde tre mål och de andra fyra fördelades på Mikael och Stefan Karlsmyr, Hans Eriksson och Hans Johansson. Och nu var ESK "bara" fem poäng efter Nynäshamn ovanför strecket.
Tre omgångar kvar, sex poäng att spela om och ESK hade bättre målskillnad än Nynäshamn.
Men det hjälpte inte att ESK slog Kenty (som senare blev Linköping) och tog säsongens andra seger i den 21:a omgången. Då hade nämligen Nynäshamn redan skrällt och vunnit mot topplaget Västerås.
ESK kom i alla fall inte sist efter en poäng mot Mälarhöjden i den sista omgången. Skador var en bidragande orsak till lagets skrala resultat. Exempelvis spelade Hans Orlov bara elva matcher.
Visserligen blev det en del stora förluster för ESK (t ex 1–13 mot Väsby och 1–11 mot Örebro) men laget hade fem uddamålsförluster och fyra matcher med tvåmålsförluster.
Med facit i hand beseglades lagets öde när man föll mot Nynäshamn i den 17:e omgången.
I backspegeln: Håkan Lundh har jobbat som sportreporter på Upsala Nya Tidning sedan 1978 och gräver gärna i UNT:s arkiv. Sedan 2014 har det publicerats över 150 ”backspeglar” på UNT:s sportsidor och under vintern släpptes boken med samma namn, med tillbakablickar på idrottshistoriska händelser från Uppsala och Uppland. Läs fler delar på unt.se/sport!