Tiden i Sverige har än så länge mestadels begränsats till tomtgränserna hemma i Knivsta. Känslan är dock att det finns betydligt värre ställen att vara begränsad till.
Förra veckan blev det klart att ukrainska forwarden Polina Lubenets spelar för Almtuna nästa säsong. När UNT möter 17-åringen har en månad gått sedan hon flyttade in hos Niklas Braathen och Olexandra Samofal i en lyxvilla i Knivsta. Men resan hit har varit allt annat än enkel.
Polinas hockeyäventyr började i hemstaden Dnipro när hon var elva år gammal. Inledningsvis var det bara hennes pappa som ville att hon skulle börja spela, medan hennes mamma inte tyckte det var passande.
– Hon tyckte inte att hockey var något som flickor skulle syssla med. När jag var elva lyckades pappa dock övertala henne att låta mig prova, och då fastnade jag, säger Polina.
Eftersom hon började så sent fick hon inledningsvis spela med yngre pojkar. Efter ett år hade hon kommit ikapp och kunde börja spela med jämnåriga. Här ställdes hon inför ett nytt dilemma: Flickhockeyn i Ukraina har nämligen inte samma regler som pojkarnas. Tacklingar och andra typer av fysiskt spel som präglar "riktig" hockey är strikt förbjudna. Utöver detta är det inte heller tillåtet för tjejer att spela med killarna. Polinas lösning? Att klippa håret, låtsas vara pojke och spela under fejknamnet "Nikita".
– Jag ville spela riktig hockey där man får tacklas, så jag började i killarnas lag. Så länge jag kunde bevisa för tränaren att jag höll samma fysiska nivå som killarna fick jag vara med.
Vid 14 års ålder släppte hon fejknamnet och började med tjejhockey på riktigt. I Ukraina representerade hon två lag, ett från hemstaden Dnipro och ett från huvudstaden Kiev. I denna veva fick hon även chansen att representera sitt hemland i ungdoms-OS i Lausanne, Schweiz.
– Det var väldigt stort för mig att få representera Ukraina. Jämfört med manlig hockey är damhockey fortfarande väldigt litet i Ukraina, och det här var första gången tjejhockey ens var med i ungdomsolympiaden.
Polina spelar som forward och har redan hunnit representera tre klubblag samt ungdomslandslaget.
Hon fortsatte att spela i Ukraina fram till september förra året, då hon blev erbjuden att bli lagkapten i ryska Voronezh Region Team. När hon lämnade sitt hemland och korsade gränsen, visste hon inte om att hon inte skulle kunna återvända.
I februari 2022 inleder Ryssland invasionen av Ukraina, och Polina sitter fast hos fienden.
– Det var en väldigt svår tid. Jag grät ofta. Jag ville åka hem till min familj men eftersom det bombades så mycket var det omöjligt att ta sig genom både Charkiv och Kiev. Jag kunde inte heller ta mig från min ryska klubb eftersom de inte lät mig bryta kontraktet, förklarar Polina.
Hur såg dina lagkamrater i Ryssland på invasionen?
– Utåt sett var de flesta neutrala. Eftersom vi var i Ryssland kunde man inte uttala sig kritiskt eller gå emot regimen offentligt. Känslan var att många var emot men inte vågade säga något.
Vägen hem till Ukraina var stängd, men när Almtuna tog kontakt med Polina öppnades plötsligt en ny väg ut. Denna väg var dock inte heller helt fri från hinder. De första samtalen inleddes i mars, men det skulle dröja ända till maj innan hon till slut kunde ta sig ur landet. Resan till Sverige tog sedan tre (!) dagar då hon efter en tågresa till Moskva behövde flyga ner till Turkiet innan hon kunde sätta sig på ett plan till Sverige och Almtuna.
Att hon hamnade hos Niklas och Oleksandra var på Almtunas initiativ
– Vi hade ingen kontakt med Polina innan, men jag är med och stöttar Almtuna och har bra kontakt med bland annat sportchef Janne Wikström. Han frågade ifall vi kunde ta hand om en flicka från Ukraina och då sa vi ja, säger Niklas Braathen.
Frun i huset, Oleksandra Samofal, är från Ukraina även hon. Här visar hon upp en av deras nybeställda Ukraina-tröjor.
Polina pratar varken svenska eller engelska, men eftersom Niklas bott över 20 år i rysktalande länder och Oleksandra också är från Ukraina kan de konversera utan problem. Almtunas nytillskott jobbar dock hårt på att förbättra sina språkkunskaper.
– Ukraina har anpassat sin gymnasieutbildning så att de som flyr kan läsa på distans. Utöver det pluggar jag även extra engelska, då den fortfarande är på en oacceptabelt låg nivå.
Mamma, pappa, lillebror och mormor är fortfarande kvar i Dnipro och planerar inte att fly. Polina har inte sett dem sedan hon flyttade till Ryssland i fjol. Ifall hon fick bestämma skulle hon åka dit, men familjen tycker det är för farligt.
Polina Lubenets beskriver tiden i Ryssland som mentalt svår och fylld av mörker. Hon trivs betydligt bättre i Sverige och känner sig välkommen till Almtuna.
Trots alla omständigheter mår Polina bättre nu än hon mått på länge. Den dunkla, ovissa vardagen i Ryssland är nu ersatt av en vardag som tillåter optimism inför framtiden. Både för sig själv, sin familj och sitt land.