Så där ska ett försvarsspel se ut, Almtuna.
Vilken skillnad det var jämfört med den svaga insatsen mot Modo, där målvakten Jesper Eliasson lämnades ensam trots att det fanns röd-vita spelare i klungor framför målet.
Nu jobbade Almtunaspelarna för varann och höll Västeråsspelarna utanför sig hela tiden. Det vbleb spel vid sargen för Västerås, och när man väl kom till skott så var det ett Almtunaben, en klubb, en skridsko eller något annat i vägen.
Nu ska sägas att Almtuna hade tur i den här matchen. Inte för spelet i egen zon eller att Västerås att göra mål – det var skicklighet av Uppsalalaget – utan för de egna målen. Belovs 0-1 var till exempel ett skott långt utanför som studsade i sargen bakom Kruse i målet och i ryggen/bakre benskyddet på honom och in i mål.
Men tur får man inte, tur förtjänar man.
Almtuna har inte förtjänat tur tidigare. I stället har man bränt massor av chanser.
Nu var till och med powerplay bra trots att det inte blev något mål den här gången heller. Almtuna är fortsatt seriens i särklass sämsta lag i den spelformen, och det måste det bli en ändring på. Det här håller inte.
Nu var försvarsspelet tillräckligt bra för att vinna.
När spelarna offrar sig och täcker skott fram alla möjliga håll så går det att fälla alla lag. Okej, Västerås gjorde inte sin bästa match, men jag tycker att det mest berodde på Almtunas uppoffrande spel, särskilt i egen zon.
Nu ska man inte dra för stora växlar på den här segern, men en sak är klar: En till sådan här arbetsinsats och det kommer att komma fler trepoängare till Uppsala.