Träningsgenomgång i Östervåla.
Vrålsköna Våla står det på en banderoll. Ösiga Östervåla på en annan. Stödet hemma i Lundahallen har varit måttligt för Östervåla den här säsongen. Men så spelar de ju också längst ned i det uppländska seriesystemet. Den här tisdagskvällen är det träning som gäller så då gapar läktaren av förklarliga skäl tom. Tränaren Fredrik Norstedt står på isen och går igenom kvällens övningar innan han blåser i sin pipa.
På isen har han äldsta sonen Ludvig, 29 år. Samma sak med mellansonen Viktor, 26, och minstingen Mille, nyss fyllda 17.
Östervåla är en familjeangelägenhet.
Fredrik Norstedt, Ludvig Norstedt, Mille Norstedt och Viktor Norstedt.
Pappa Fredrik spelade i Våla under storhetstiden på 1990-talet då den lilla orten huserade ett division I-lag. Det var namnkunnig lag som Södertälje och Huddinge som kom på besök, ett tag kvalades det mot Linköping. Och det var namnkunniga spelare i hemmatruppen. Det fanns aldrig någon anledning att byta lag, resonerade han.
Fredrik Norstedt i sitt tränarrum inför en av säsongens många träningar.
– Nej, vi spelade ju så pass högt ett tag. Jag hade väl nåt litet anbud. Wiita ("Kalle" Wiita, Ais-tränare) ringde väl någon gång från Almtuna men nej, vi låg väl i samma division då. Det var ingen idé. Det var alltid en bra gäng här. Mycket kompisar och allt.
Och rätt stort intresse för laget!?
– Ja, det var helt sjukt egentligen. Hela byn var engagerad på något sätt, berättar Fredrik när vi sitter ned i det lilla tränarrummet intill omklädningsrummet före träningen.
Några av de största spelarna som passerat Östervåla-hockeyn genom åren är såklart tidigare NHL-spelaren Marcus Ragnarsson och den nuvarande, Gustav Lindström i Anaheim Ducks.
I Lundahallen påminns det om ortens största spelare, NHL-proffsen Marcus Ragnarsson och Gustav Lindström.
Om storhetstiden var på 90-talet såg slutet ut att vara nära för klubbens a-lagsverksamhet för inte särskilt länge sedan.
– Vad har hänt? Vad ska jag säga? För det första tror jag att mycket handlar om samhället över huvud taget. Det är svårt att rekrytera barn och det har blivit en relativt dyr sport också. Sen är det här med hockeygymnasier. Så fort man spelar hockey så ska man gå hockeygymnasium. Det drar iväg ungdomar, och jag har ingenting emot det, men det drabbar ju oss småklubbar väldigt hårt, säger Fredrik.
Exteriör av Lundahallen.
Ludvig var en som valde att söka sig till ett hockeygymnasium. Han var i Almtuna under den tiden och något år därefter innan han valde att "komma hem igen". Han kämpade på fram till förrförra året. Då skulle han, och en del ytterligare, lägga av. Laget hade på egen begäran flyttats ned från trean till fyran. Spelarsidan var minst sagt tunn.
– Vi var till Gimo och spelade med tio eller elva man. Och det såg det inte så just ut, säger Fredrik.
Premiärmatchen den säsongen var lite av vändpunkten. Något behövde göras.
– Då pratade vi väl ihop oss några stycken och tänkte: ja, men vi kör i alla fall. Så då var det väl kanske femton spelare i alla fall. Folk verkar ju se att det är kul och idag är det säkert 25 spelare, säger Ludvig, som fick glädjen tillbaka.
Karriären återupptogs. Efter en missad match.
– Det är ju jäkligt kul. Sen att man inte har samma ambition längre som man hade när man var ung, det är en sak, men det är kul att vara här, träna och träffa alla. Många är ju samma killar som man spelade med när man var tio år, säger han.
Ludvig Norstedt
Och han träffar alltså inte bara kompisarna på träningarna utan stora delar av familjen, som tre år yngre brorsan Viktor som i sin ungdom inte alltid var välkommen att spela med storebror och hans kompisar när det vankades landhockey på gatan.
– Jag tror nog att jag försökte vara med ändå, fast jag inte fick riktigt. Så jag har väl alltid sett upp till honom och sträva efter. Gick lite i hans fotspår.
Och han blev back han också.
– Ja, jag tror jag knappt att jag har spelat forward i karriären. Jag har hängt på farsan och brorsan. Det har bara blivit så.
I Östervåla verkar det vara en populär position om man ska tänka på de där största namnen, Ragnarsson och Lindström.
Viktor var en av de där fåtalet spelarna som åkte till Gimo – och förlorade med 13–0 ...
– Jo, det var jag ju, säger han och skrattar.
Han funderar på att han är den enda spelaren ur 1997-kullen.
Vad drömde om när du var ung? Bli riktigt bra?
– Den strävan hade man väl. Jag var med i TV-pucken men efter det tröttnade jag lite på det. Föll ifrån lite. Då trivdes jag bra här i Våla. Det är lugnt och tryggt på hemmaplan, säger Viktor.
Mille Norstedt
Men till sist kom det också en målvakt i familjen. Kanske behövde storebröderna någon att skjuta på ... valet av idrott var i alla fall givet.
– Ja, det var ganska självklart. Det var hockey från början, säger Mille.
17-åringen hade också ett tag tankar på hockeygymnasiet men tänkte om.
– Jag trivs här och med gänget. Jag tycker det är roligast.
Hur är det att ha farsan som tränare?
– Ja ... Det är speciellt. Men det funkar bra tycker jag.
Och två bröder också.
– Det funkar också bra. Det blir lite konkurrens på träningarna.
Ni ryker inte ihop?
– Det kan hända, men det är sånt man får ta, säger Mille, som inte bara tränar med a-laget utan även med en pojklag som samkörs med Hedesunda. Han hinner sitta ned med UNT:s reporter lite kort mellan passen. Timmarna i ishallen blir många.
– Det är mitt andra hem. Om inte mitt första till och med. Efter att jag kommit hem från skolan är det direkt hit. På helgerna åker vi en del friåkning också. Det blir en del timmar och matcher. Jag tycker det är skitkul att köra här.
– Det är grymma förutsättningar. Man kan bara drömma om det egentligen. Man kan tänka på hur de har det i Stockholm exempelvis.
Mille Norstedt
Att Mille skulle ha någonstans att spela har bidragit till att pappa Fredrik valt att engagera sig som tränare. Och det är viktigt att hockeyn finns kvar på orten. Någon måste leda det.
– Ja, jag tycker det. Det var ju liksom väldigt nära, det var väl på det berömda håret om man säger så, att det lades ner. Jag tänkte att vi måste ju ha ett lag så att de har någonstans att spela. Så det är väl därför jag kände att jag ville att det skulle leva vidare, säger han och fortsätter:
Fredrik Norstedt
– Jag har ju levt med hockey hela mitt liv. Det är inte många år jag har varit härifrån. Jag är ju 57 år nu och har ju varit här i 50 år (skratt). Det känns ju så i alla fall.
Anledningarna till att engagera sig är flera.
– Ja, det är ju också en anledning att jag är här, att alla tre är här. Det är roligt tycker jag. Jag gillar ju hockey men jag gillar också väldigt mycket hockeyn för att det är ett sätt att träffa lite folk. Man sitter och surrar både före och efter. Det är svårt att släppa, säger Fredrik.
Och temperament finns kvar.
– Vi kan nästan ryka ihop ibland. Eller inte ryka ihop, men vi skriker ju en del båda två, säger Ludvig.
Pappa Fredrik skrattar.
– Han och jag är rätt lika i sättet, när det gäller hockey, säger Fredrik.
– Det kan vara lite lugnare på träning kanske, men är det match gäller det att vinna. Det är väl kanske därför vi skriker på varandra ibland. Sen har vi ju yngsta brorsan (Mille), han är ju nästan ännu värre, säger Ludvig.
Ludvig och Viktor Norstedt
Den 17-årige målvakten får väl anses vara den som osar mest framtid när det kommer till spelet på isen, men han har matats med en del dåtid under uppväxten. Att det var "bättre förr" har han ju fått höra.
– Ja, det har man ju hört. Varför lever jag nu, tänker man ju. Nej, men det är det man har som ambition. Sen om det kommer något annat så tar man det då, men som det är nu trivs jag jättebra i Våla, säger Mille.
Vad har du för ambitioner?
– Jag tycker det är kul i Våla och jag vill fortsätta här och försöka ta Våla så högt som möjligt. Det är min dröm. Det är min dröm att se Våla högt upp i seriesystemet.
Ludvig Norstedt
Kanske återvänder hemmapubliken då också på allvar. Familjen Norstedt känner oavsett att det finns ett hockeyintresse på orten. Fredrik tror också att den stora lokala förankringen kan bidra till det.
– Det är några från Björklinge men sedan är bara Våla-killar, säger han.
– Jo, men det tycker jag att det finns (ett intresse) även om det väl har varit bättre där också. Men senast på matchen var det ändå mycket folk och jag tror att det har växt lite grann, säger Viktor och fortsätter:
– Jag tror nog ändå att det snackas lite och folk vill att det ska gå bra och funka. Att vi ska överleva.
Viktor Norstedt
Östervåla gick i mål med spelet i fortsättningsfyran den senaste helgen.
- Det här är den första delen i UNT:s reportageserie Hockeyn i Uppland.