En förlust på ordinarie tid på sex tmatcher. Försäsongen har visat nåt annat av Almtuna än mitt tabelltips (tolva) säger men så är det ju också just försäsong. Fram tills nu.
Jag besökte lagets träning under torsdagen och förutom att Léon Lerebäck vid ett tillfälle surade ur lite på William Proos var stämningen på topp. Det var bett i skären och glada miner över hela linjen. Premiärkänslan fanns definitivt. Sen fredag kväll kan känslan vara en annan.
Att Ais ska bege sig till Karlskoga ger mig kalla kårar. En match i Nobelhallen en fredagkväll är förvisso själva essensen av vad hockeyallsvenskan i mångt och mycket är. Serien spelas inte i de största och finaste arenorna men charmen, historien och lite av det opolerade, som i alla fall jag vill åt när jag går på idrott, finns definitivt där. Och Karlskoga mot Almtuna är hela hockeyallsvenskans riktiga klassikermöte. Båda klubbarna har vart med samtliga 19 säsonger sedan starten 2005. Inga andra har "lyckats" med det.
Men. Det som får mig att känna obehag, för Uppsalalagets skull, är deras senaste besök i Nobelhallen.
Ni kanske minns. Inte?
Laget blev förnedrat med 10–0 och jag skrev en krönika som det osade rejält om. Rubriken var: "Det värsta jag sett – på 17 långa år".
De Almtunaspelare som var med då lär inte ha glömt.
Jag tror inte på en repris i premiären men ett resultat åt det hållet skulle få den goa premiärkänslan att flyga all världens väg. Men fram tills att pucken släpps är alla fortfarande vinnare.
Kanske är Ais även efter.