Sebastian Hartmann på operationsbordet efter skadan i slutet av februari, när han slet av nerven mellan vaden och foten.
Det var i slutet av februari som Almtunafostrade Sebastian Hartmann fick sin ena vad uppskuren av en skridsko inför ögonen på hela sin familj, 15 personer på läktaren i Timrå. Han hann tänka: "Ska jag dö nu?"
Dagen efter låg han på operationsbordet.
– Den största nerven som går ned till foten hade gått av. Det var en brutal nervsmärta. Vid ett tillfälle, när jag skulle vända mig och lägga mig på sidan (på operationsbordet) så såg jag att det hängde som en kotlett på vaden, säger han.
Nu har det gått elva veckor sedan "smällen", som Hartmann själv beskriver det. Först två veckor med gips och sedan sju veckor med en typ av stödsko. Nio veckor sammanlagt. Nio känslosamma veckor.
– Inga tårar eller så. Enda gången jag har gråtit var där på isen, direkt efter att det hände och någon sade att det skulle bli operation. Men det har gått upp och ner, det har funnits perioder när man har varit nere, säger han och nämner det som hände nyligen och som skulle bli en positiv sak – och som var det också. Men...
– Någon direkt oro (över själva skadan) har jag inte känt under den här tiden även om det har gått i perioder när det har gjort mer ont och jag har tänkt att "är det så här det ska vara?" Men nyligen, när jag fick ta av mig "stödskon" (som UNT kallar den för enkelhetens skull), så kändes det jättekonstigt. Jag fick så ont direkt.
Så här ser samma vad ut för Sebastian Hartmann tre månader efter skadetillfället.
Men nu har det gått två veckor sedan dess och allt har vänt till det bättre.
– Det har hänt så mycket på de här två veckorna, säger Hartmann, vars mörkaste tankar ("Kommer jag att behöva leva med det här?") är borta. I stället ser han framåt och är fast besluten att komma tillbaka starkare än någonsin. Han har nog aldrig tvivlat på det, att komma tillbaka till hockeyn, men nu är det mer "riktiga tankar."
Sonen Elliot hjälper mormor och morfar med rabatten.
Det var meningen att han skulle kunna börja träna (hockey) på lite mer allvar i november. Så var det sagt. Men nu kanske det sker redan i oktober.
– Min förhoppning är att kunna vara på is i augusti, men då bara åka lite skridskor och inte delta i spelövningar eller göra start och stopp. Jag ser positivt på framtiden och tränarna har sagt att vi inte ska förhasta oss. De vill att jag ska komma tillbaka bättre än någonsin.
Elliot är en frisk fläkt.
Under de här elva veckorna har sambon Martina och sonen Elliot, ett år och åtta månader, betytt mycket för 29-årigen, som började sin hockeykarriär i Almtuna där han gjorde fyra a-lagssäsonger innan han flyttade till Mora. Han fyller för övrigt 30 den sista maj.
– Stödet hemifrån har hjälpt mycket. Jag var ju som handikappad och då blir det svårt med en grabb på ett år och åtta månader. Och så har förstås klubben betytt mycket.
Martina Orebrand och sonen Elliot i trädgården. Familjen har hjälpt Sebastian mycket i att återhämta sig mentalt efter skadan.
Det finns vanliga hockeyskador, som en trasig ac-led i axelområdet, men att få vaden uppskuren är tack och lov ytterst ovanligt. Sebastian Hartmann känner inte till någon hockeyspelare som fått nerven mellan vaden och foten avskuren. Han har bearbetat skadan helt på egen hand.
– Jag vet att det finns en surfare i Kalifornien som fick nerven avsliten, men det var efter ett hajbett. Det är sjukt, säger Hartmann och kostar på sig ett litet skratt som visar att det värsta verkligen är över och att han ser ljuset i tunneln.
– Det hade varit värre om jag blivit skadad i mörka november och hela säsongen väntade. Just nu går jag som en gammal gubbe och är stel hela vägen från vaden ned till tårna, men jag gör framsteg. Det märks tydligt.
Sebastian Hartmann på båren den 24 februari i år under matchen mellan Timrå och Växjö. Nu är han sakta men säkert på väg tillbaka
Det är stor skillnad jämfört med skräckbilderna från när skadan ägde rum.
"Det har varit upp och ner", säger Sebastian Hartmann om tiden efter skadan.
Full fart i trädgården hemma hos morföräldrarna.