Almtunas seger över Kristianstad förra veckan var avgörande på så många sätt. Den säkrade allsvenskt spel och innebar att Ais den här säsongen slipper ett nervigt kvalspel. Och för Tony Mårtensson släppte mycket. Uppdraget var slutfört. Slutpunkten blev positiv. Han följde visserligen med till Norrköping för det betydelselösa mötet med Vita Hästen i slutomgången, men han satt på läktaren.
– Jag har vetat om det (att han skulle sluta) i några månader och när vi vann på hemmaplan kändes det som ett väldigt bra tillfälle att sluta. Det var kul att få avsluta med seger, säger han.
Bara några dagar har gått sedan dess. Men när UNT når Tony under tisdagsförmiddagen har han redan hunnit med en löptur. Kroppen är van att träna och mår bra av det men framöver blir det inte med tanke på att det måste ske. Det är inte en ny försäsong runt hörnet. En annorlunda känsla för en spelare som spelat professionell hockey i fyra länder, vunnit stora titlar och alltid haft en kärlek till sporten. Men han fick ett positivt slut. Det han inte hade fått om han lagt av för ett år sedan. Då när Ais förlorade den sista matchen i kvalserien mot Kristianstad och först åkte ur.
– Efter förra året var jag så jäkla besviken. Det var min tyngsta förlust i karriären trots en del tunga finalförluster. Man kände att man svek en förening, säger Mårtensson trots att han då bara varit i Almtuna en enda säsong. Det är ju nuvarande Wings som är hans moderförening.
– Jag hade bara varit där i ett åt men ändå brydde jag mig. Kanske för att man blivit äldre och mer sentimental. Det blev ju ett jäkla fiasko, det var tränare hit och dit och det var sjukt tufft.
I år har det varit roligare även om det återigen handlat om bottenkamp. Den som har varit på besök på någon träning med Almtuna har garanterat sett leenden från Mårtensson. Han har sett ut att ha haft roligt ända in i slutet.
– Jag har försökt njuta varje dag, jag har ju vetat att slutet varit nära. Det är ju det jag kommer att sakna mest, att hänga med grabbarna, det har jag ju gjort i 25 års tid. Det har varit ett skönt gäng i år och alla har verkligen krigat. Man blir ju glad när man ser de som kommit från division I och gjort det bra.
Nu är Almtuna kvar i allsvenskan och Mårtensson, som på sina två Ais-säsonger stod för imponerande 111 poäng, tror att klubben kan gå vidare med en bra känsla. Och kanske med honom i en roll i klubben. Under veckan träffar han klubbchefen Robert Lif för att diskutera framtid.
– Jag älskar fortfarande hockey jäkligt mycket och jag vill göra någonting på något sätt. Men det ska passa föreningen också. Det har tänts någonting och jag har mycket idéer. Juniorverksamheten i Almtuna har vuxit och man måste ta tillvara på de spelarna. Vi har haft några spelare hos oss och det är riktiga talanger. Man får inte slarva bort dem så att de går till andra klubbar.
Den sista hockeymatchen han spelade är lätt att komma ihåg. Men Tony kommer väl ihåg även den första, den första på seniornivå vill säga. Det var säsongen 1996/97 då han som 16-åring spelade med Arlanda i division I.
– Det var Huddinge borta och Roger Melin var tränare. Det var en del folk borta så jag fick spela hela matchen. Vi vann med 2–1, säger han
Mellan den tiden och slutpunkten i Almtuna har han hunnit med mycket. En höjdpunkt var när han vann KHL-slutspelet med St. Petersburg. En annan var säsongen 07/08 när han med Linköping var mycket nära att vinna SM-guld. Tillsammans med kedjekompisarna Mattias Weinhandl och Mikael Håkansson vräktes poängen in från Mårtenssons klubba.
– Vi kände att vi kunde göra vad vi ville. Jag vann poängligan och guldhjälmen och vi pressade HV men de hade Johan Davidsson och Stefan Liv och var för bra det året.
NHL-karriären i Anaheim blev dock kortvarig.
– Men jag fick göra sex matcher och ett mål. Det är häftigt att ha gjort mål i världens bästa liga.
Det återstår att se vad han kommer att ägna sig åt framöver.
– Jag kommer säkert få en jäkla abstinens. Men jag ska träffa Robban Lif och sedan fundera på vad jag ska göra. Och njuta av ledigheten.
– Jag är sjukt stolt och glad över vad hockeyn har gett. Jag har varit i flera olika länder och fått spela finaler i Ryssland, Schweiz och Sverige. Jag har tyvärr torskat några SM-finaler och det är väl det som saknas. Men det blev över hundra landskamper och fem VM och ett guld.