Efter en träning med Almtunas A-lag hade något hänt. David Alvfors hade ont i ryggen tidigare men nu var det annorlunda. Efter att hans mamma tjatat på honom åkte de till Sahlgrenska sjukhuset för en speciell röntgen – den tidigare hade inte visat något. Resultatet av undersökningen skulle visa sig vara det som dödade en femtonårings dröm om att bli hockeyproffs.
– De upptäckte att jag hade två frakturer i kotbågen. Jag fick stressfakturer på grund av överbelastning, berättar Alvfors.
Den skadan visste inte David något om när han som sexåring var med i hockeyskolan för första gången. Han förälskade sig i sporten direkt och var duktig. Puberteten kom tidigt vilket gjorde att han hade ett övertag på de jämnåriga spelarna. Med muskler och längd lyckades han bli en av de absolut bästa backarna i sin årskull – i Sverige.
– Jag var reserv till det första landslaget. Det laget hade spelare som Gabriel Landeskog (numera kapten i Colorado Avalanche) och Patrik Nemeth (forward i Dallas Stars).
Talangen fick spela hur mycket som helst. Hans årgång hade två lag och de som var ett år äldre också. Den stora mängden istid var till en början utvecklande. Men fyra träningar med laget, två träningar med skolan, två träningar med äldre årskullar och fyra matcher i veckan blev för mycket.
– Jag gjorde en hel del uttagningar till olika landslag och gymnasieskolor vid denhär tiden. Sen efter en träning med Almtunas A-lag gjorde det för ont. När jag fick veta att ryggen var bruten fick jag gå med korsett i fyra månader och sen vila i ytterligare två månader utan att träna, säger 23-åringen och fortsätter:
– Det var som att börja om helt från början. Jag hade missat för mycket hockey och kommit efter alla andra spelare. Laget var satt utan mig, liksom.
Att träna åtta gånger och spela fyra matcher i veckan blev för mycket. David menar att han borde tagit det lugnare men att det inte är hans uppgift att säga till om hur mycket som är bra att träna.
– Det är ett problem att tränare för ungdomslagen inte har tillräcklig kunskap om riskerna med att spela så mycket ishockey som jag gjorde.
Samtidigt kanske det är föräldrarna som ska sätta stopp?
– Jag ville bara spela hockey. Jag drömde om att bli proffs och hade kanske kunnat bli det om jag inte hade åkt på den här skadan.
Efter några år av fortsatt elitsatsning under gymnasieåren i Västerås valde David till slut att trappa ned sitt spelande. Trots träningar med Västerås A-lag och spel med Almtunas främsta juniorlag var David inte sig lik.
– Dels blev jag ikappväxt men framför allt blev jag försiktigare i mitt spel. Läkarna sa att jag inte borde fortsätta spela hockey och det var psykiskt jobbigt att höra, säger David och fortsätter:
– Skadan jag fick var relativt lätt att slå upp och det gjorde att jag inte vågade gå in lika hårt i närkamperna.
Kärleken till hockeyn är dock fortfarande stark. Inför kommande säsong representerar Alvfors Division 4-laget SK Iron.
– Jag har aldrig varit sådan som legat uppe på nätterna och kollat NHL men jag har alltid varit intresserad.
– Jag har alltid älskat att träna och spela hockey. Det tror jag aldrig kommer sluta. Samtidigt finns det annat som intresserar mig nu.