Almtuna har gjort något väldigt viktigt hittills den här hösten: Vunnit rätt matcher – och det är inte alltid det har sett ut så.
Hur många gånger har jag skrivit om heroiska Almtunamatcher mot Leksand, hemma mot Björklöven och mot Västerås. Segrar och bra spel – mot tippade topplag och mot lag som aspirerat på en SHL-plats.
Men samtidigt har jag – och förstås alla andra – sett när Almtuna förlorat hemma mot bottenlag med 1–3 eller liknande tråksiffror. Det har skett åtskilliga gånger. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Ungefär så.
Jag tror inte att Troja, Vita Hästen eller Tingsryd blir topplag – inte ens lag för den övre delen av tabellen. Det är dessa lag som Almtuna har slagit. Kalla det gärna för sexpoängsmatcher.
En kämpainsats borta mot HV 71 och en poäng in på kontot skulle förstås vara en fjäder i hatten för det här Almtunalaget, men det är mot de andra lagen, de som Almtuna har besegrat, som poängen är värda så mycket mer.
AIK var helt enkelt bättre än Almtuna. I den andra och tredje perioden var det faktiskt stor skillnad. Jag har sett delar av AIK:s matcher hittills, två mot HV 71 och en mot Mora, och det här laget kan mycket väl vara något för toppen av tabellen. AIK såg tungt ut och den förre Almtunabacken Victor Aronsson gjorde inte bort sig, om man säger så.
Okej, jag har hyllat AIK efter den här insatsen men jag tycker ändå att Almtuna inte kom upp i den nivå jag hade förväntat mig. Flera spelare kändes anonyma, spelare som har varit tongivande tidigare. Dock så tror jag inte ett smack på att det var någon sorts hybris från hemmaspelarna efter den fina starten. Mot AIK har man inte råd med misstag, det kan jag säga.
Jag har sett oerhört många Almtunaårgångar från hyggligt nära håll – och jag vill påstå att den här upplagan mår bra, alltså att gruppen har kul tillsammans och att alla drar åt samma håll. Det kanske inte är riktigt lika fantastiskt "familjärt" som under Svenåke Svenssons ledning under tidigt 1990-tal, men något åt det hållet.
Underskatta aldrig värdet av trevnad på jobbet. Det behöver inte vara oseriöst för den skull. Ett gäng spelare som trivs tillsammans gör ett bättre arbete på isen – det är jag övertygad om.
Till sist: Stämningen i ishallen var riktigt bra. Kul med publik och ramsor igen efter all tystnad.