Vi vrider tillbaka klockan till 2013 – närmare bestämt till våren och en nervkittlande avslutning på säsongen för Almtuna. Pelle Hånberg hade tagit över ett lag i kris. Ett lag som var på väg mot kval. Hånberg räddade kvar Almtuna efter en fantastisk avslutning på säsongen.
Skulle Hånberg få förtroendet att leda Almtuna kommande säsong, 2013/2014?
Men så, i mitten av april 2013, kom beskedet: Ingen Hånberg i Almtuna. I stället blev det Niklas Eriksson, som närmast kom från ett ledarskap i norska Lillehammer. Tillsammans med Marcus Ragnarsson och Tobias Pehrsson skulle han leda laget.
Det blev tre och en halv säsong i Almtuna för Niklas Eriksson, den förre landslagsspelaren som var med och vann OS-guld i Lillehammer 1994.
Den 9 december, en fredag, kom beskedet att Almtuna sparkar Eriksson. Bara ett par dagar senare kom rapporter om att han varit ”synlig” i Behrn Arena i Örebro och kort tid senare bekräftades det att Örebro IK blir nästa klubbadress för den sparkade före detta Almtunatränaren.
Att tvingas bort från sitt jobb förstås en turbulent upplevelse.
– Där och då kände jag besvikelse. Jag tyckte att vi hade gjort många bra saker i Almtuna. Jag jobbar på samma sätt i Örebro som jag gjorde då, säger Niklas Eriksson.
UNT träffar den förre Almtunatränaren utanför Behrn Arena i Örebro.
Som vanligt är han lugn och ganska lågmäld när han talar. Ibland kommer det där karaktäristiska leendet, som när han pratar om Sebastian Hartmann – en av de ”galnaste” spelarna han stött på. (Under diskussionen häftiga personer och profiler som Niklas Eriksson stött på, då "sticker Hartmann ut på något sätt.")
Trots allt som hände i Uppsala så talar han sig varm för säsongerna i Almtuna.
– Vi var prestigelösa mot varann, men om det var orättvist (att han fick sparken) får andra bedöma. För mig gick det bra ändå, jag kom ju hit, säger Niklas Eriksson och kopplar på leendet igen.
– När jag tänker tillbaka på tiden i Almtuna, rent sportsligt, så var den andra säsongen (14/15)… då var vi på väg mot något riktigt bra. Vi hade tagit in ”Honken” (Johan Holmqvist, målvakten) och vi hade både unga och hungriga spelare och några äldre.
Det var då som Almtuna var som bäst enligt Niklas Eriksson.
– Hade vi gått med det laget hela säsongen hade vi blivit farliga. Det var den säsongen som SHL skulle utökas med två lag. Jag tror att vi hade kunnat hota mot SHL, den känslan hade vi ledare och jag tror att hela laget kände likadant.
Nu är Niklas Eriksson på en helt annan nivå. Han hotar inte mot SHL längre, han kan faktiskt gå hela vägen med sitt Örebro. SM-guld är inte utopi.
Örebro spelar i helt annan division än Almtuna – på alla sätt.
För tiotalet år sedan var det annat. Då spelade Örebro i ishockeyettan och Almtuna var ett topplag i allsvenskan under Jonas Rönnqvists och Bert Robertssons ledning.
Apropå framgångarna för Örebro i SHL tycker jag mig ana att Niklas Eriksson vill hejda mig:
– Vi har ännu inte tagit steget att bli ett stabilt SHL-lag, men vi är på väg. Man måste ta sig upp till en viss nivå och sedan behålla den positionen. Nu har vi spelat bara två tredjedelar av den här säsongen, säger Eriksson.
Att skillnaden mellan allsvenskan och SHL är stor vet alla. Nu berättar Niklas Eriksson om skillnaden mellan att vara topplag och bottenlag i SHL:
– Ligger man där nere är det jäkligt svårt att värva spelare. Det är många som slåss om spelarna och alla vill ha en svensk stomme, eller sträva efter det i alla fall.
Ett exempel: Utanför Behrn Arena dyker det upp en kille som kommer fram till Niklas Eriksson. Att de känner varann är tydligt. Killen pratar om hur ”tröttsamt det är att åka E4:an från Luleå med ett släp efter bilen.” Det är Robin Kovacs, Luleåspelaren som lämnade Norrbotten för Örebro.
Nu har Örebro en hög position i hockey-Sverige. Att värva en SHL-stjärna som Kovacs är numera möjligt. Det hade nog varit otänkbart när Örebro debuterade i SHL för några år sedan.
Att Niklas Erikssons ledarstil fungerar i Närkeklubben är tydligt.
Han säger att han är densamma som under tiden i Almtuna. ”Jag är som jag är. Ska jag vara en annan person blir det inte något bra ledarskap.”
Niklas Erikssons lugna framtoning känner alla Almtunasupportrar till. Men han kan faktiskt bli förbannad, fast på sitt eget sätt. Som när han – mitt under en presskonferens – anklagade Karlskoga för att filma sig till fördelar. Det var hårda ord som gav eko i hockey-Sverige.
Eriksson minns den presskonferensen mycket väl. Han ler när jag berättar om händelsen och säger att han visst kan bli arg, som när han uppfattar att spelarna inte gör sitt bästa.
Men höjer han rösten?
– Ja, det tycker jag. Jag är tydlig och bestämd.
Men att råskälla, det är inte Niklas Erikssons filosofi. Då skulle han bli en annan person och då vet vi nu att det ”inte blir något bra ledarskap.”
Niklas Eriksson har nått ganska långt i sitt ledarskap och kan nog arbeta med hockey i någon form så länge han vill och tycker att det är roligt. Men vad hade han gjort om han inte blivit hockeytränare?
– Då skulle jag nog ha jobbat som lärare, kanske med SO-ämnen. När jag slutade med ishockey tänkte jag att jag skulle bli lärare, och på sätt och vis blev det så. Att vara tränare är lite som att vara lärare.
Man kan gissa att Eriksson är allmänbildad. En kille som skulle vinna På Spåret, typ…
– Nej, jag har stor respekt för de som är med i det programmet, säger han lågmält och blir sedan tyst för någon sekund och säger sedan:
– Man jag har duo-appen. Ibland kan man ha en bra dag och hänga med. Målet är att vara med under slutet (när tv-tittarnas resultat visas i rutan).
Niklas Eriksson är en känslig person – i alla fall när det gäller vissa saker. Och han har inga problem med att prata om det.
– Jag är jättekänslosam och kan fälla tårar ganska ofta. När jag ser att spelare bryr sig om varann, att våra målvakter tänker på varann trots att de är konkurrenter, då blir jag rörd.
Du fick tröjan hissad i taket i Leksand, det måste väl ha varit rörande?
– Lite så… men jag blir mer rörd av andra, som när jag ser Charlotte Kalla vinna i backen (Tour de Ski 2009), då kommer tårarna.
En sak är helt klar: Om Örebro vinner SM-guld och spelarna höjer bucklan, då kommer Eriksson att gråta av lycka.
Men dit är det – trots allt – oerhört långt…