Svenåke Svensson är född i Skellefteå och flyttade med familjen till Kiruna när han var åtta år, men banden med Almtuna finns kvar. Någon gång om året brukar han synas i Gränbyhallen.
I 31 år har han jobbat för NHL-laget Boston Bruins. Han har haft Stanley Cup-pokalen hemma i Stockholm och när han får lust kan han sätta på sig Stanley Cup-ringen.
Det som Svenåke Svensson inte vet om hockey är nog knappast värt att veta.
Som liten grabb såg han Skellefteå spela mot ett tjeckiskt lag på Norrvalla IP. Han blev förälskad den kvällen. Förälskad i ishockeyn – en kärlekssaga som aldrig tagit slut och som är lika stark idag som för 60 år sedan.
Svensson inledde karriären i Kiruna AIF – "arbetarklubben i Kiruna" på den tiden. Han lärde känna bland andra en ung kille som hette Börje Salming. I en av Salmings böcker nämns Svenåke Svensson.
Efter en kort period i Djurgården blev Svensson Almtunaspelare – och senare också tränare.
När UNT frågar om han fortfarande en del av sitt hjärta i Almtuna så tvekar han inte en sekund – och svaret är säkert inte bara artigt utan kommer från just hjärtat:
– Ja, så är det. Jag var ju i Almtuna så länge, både som spelare och tränare.
Han har fortfarande kontakt med lagkamrater och spelare som han tränat. Några av dem träffas då och då, och yngst av dem alla är Tobias Pehrsson, tidigare verksam i Almtuna och nu i Djurgården.
– Juniorerna får också hänga med, säger han med ett stort "Svenåke-skratt" och syftar på Pehrsson.
Just skrattet är något som personifierar Svenåke Svensson. Han är lättsam, har mycket nära till humorn och han sprider glädje – även över ett telefonsamtal. Det är inte konstigt att en av hans favoritlåtar var – eller säkert är – Don´t be worry, be happy" med Bobby McFerrin.
Som tränare var han också speciell. 1992, efter en Almtunamatch i Sundsvall, hade författaren till den här artikeln den lite dåliga smaken att kliva in i Ais omklädningsrum långt innan tränaren hunnit dit. Almtuna hade dessutom förlorat mot Sundsvall/Timrå med 6–2, så stämningen var dämpad.
När jag satt i omklädningsrummet och intervjuade Niklas Rinaldo kom tränaren in. Hur skulle detta gå? Jag minns att jag hann tänka den tanken. Men nu hette tränaren Svenåke Svensson, som gick från spelare till spelare och sade några väl valda ord – och när han kom fram till mig blev det en klapp på huvudet med uppmaningen att jag skulle arbeta lite mer i defensiven, i övrigt var min insats på isen godkänd.
Svensson skrattar högt när jag berättar om händelsen i omklädningsrummet för 28 år sedan.
– Ja, va fasen, man ska ju ha kul, säger han.
Svenåke Svensson tror att den nya arenan kommer att betyda mycket för Almtuna, som har huserat i Gränbyhallen ändå sedan 1974.
– Du är helt chanslös med den hallen man har idag. Almtuna gör det fantastiskt bra med den skruttarenan. Nu hoppas vi på en ny arena och att Almtuna kan göra som Linköping, som kom från ingenstans. Då ska vi alla hjälpas åt att få dit bra spelare, säger Svensson, som tror på SHL-hockey i Uppsala.
– Ja ja ja, Uppsala är ju Sveriges fjärde största stad. Till och med Örebro har ju tagit sig upp...
Efter alla år som scout åt Boston kan man tänka sig en viss mättnad, men någon nedtrappning är det inte frågan om för Svenåke Svensson.
– Så länge jag andas och är klar i knoppen blir jag kvar, säger han kopplar på det patenterade skrattet igen.
För nio år sedan, efter Boston Bruins Stanley Cup-titel, fick han inte bara den enorma ringen, han fick den jättelika pokalen hem till Stockholm. "Det är klart att Svensson också ska få pokalen..." Ungefär så.
Pokalen hade redan varit i Finland och Tjeckien och var tillbaka på rundtur i Kanada och USA när den återvände till Europa just för Svenåke Svensson. Via Reykjavik på Island flögs den till Stockholm med två "vakter" på varsin sida.
– Jag ringde till Jonas Reinholdsson på O´Learys och frågade om han var intresserad av att ställa upp bucklan på någon av sina krogar.
Reinholdsson är Bruinssupporter och tvekade förstås inte.
Vi lär få se Svenåke Svensson i ishallar under många år till. Han är alltså inte intresserad av att ta pension, men tvingades han välja mellan att se tioåringar spela hockey och en SHL-match så är valet enkelt.
– SHL är tråkigast i min värld, men en match med tioåringar, det är kul, konstaterar den förre tränaren- och spelaren i Almtuna.