Elva raka segrar, 32 av 33 möjliga poäng, och en målskillnad på 102–44.
Som om inte alla redan visste det: Det är siffrorna som talar för att Storvreta vinner SM-guld i år.
Efter den tunga suddenförlusten borta mot Falun (7–6) den 3 januari har det mesta gått Storvretas väg.
När Storvreta har släppt in så många som åtta mål (mot Pixbo) har de själva gjort tolv. När de ”bara” har gjort fyra mål framåt, har Viktor Klintsten istället hållit nollan (mot Dalen).
Samtidigt som det under hösten var en del rabalder utanför innebandyplanen i Storvreta IBK har glipan till övriga lag i superligan vidgats avsevärt.
Förklaringen?
Tja, det handlar inte om någon mirakelmedicin som Stefan Forsman och Hannes Öhman har tillverkat under juluppehållet.
Det handlar kort och gott om genuint lagarbete, att få stjärnor att lysa tillsammans. Forsman har lyckats sprida ut spelare som Alexander Rudd, Jimmie Petterson och Valdemar Ahlroth i tre olika femmor och alla levererar. Om truppens budget är ekonomiskt försvarbar i längden när klubben visar ett minusresultat på en miljon kronor vet jag inte, men jag vet att den just nu gör mos av allt och alla i superligan.
Storvreta har gjort långtifrån de perfekta innebandymatcherna, men de har genomfört dem tillsammans. Det är en styrka som de har visat upp efter nyår och nu har de visat den under alla 60 minuter – match efter match. Alla kugghjul går i varandra och igenkänningsfaktorn när ett lag står på hälarna och ett annat är på tårna har varit påtaglig.
Jag bad Henrik Stenberg utveckla mitt resonemang. Han tog det ett steg längre.
”Vi har den absolut bästa truppen och den skulle troligtvis vinna VM-guld om vi plockade ut alla våra spelare i ett svenskt landslag. Vi har ju egentligen inte tappat någon spelare från i fjol, men fått in tre landslagsspelare (Ahlroth, Gustafsson, Stenmark). Och vi som är kvar har inte blivit sämre, så det blir kaka på kaka hela tiden”.
Bäst-före-datumet har helt enkelt inte gått ut på nyckelspelare som Klintsten, Samuelsson och Stenberg. Det bubblar små ord av glädje när Henrik Stenberg konstaterar:
”Det viktigaste är att nästan alla våra spelare som spelat har lyckats vara på den övre skalan av sin egen betygsskala. Alltså, alla har presterat på minst en fyra av en sexgradig skala. Får du den utväxlingen av dina spelare match efter match är vi helt enkelt svåra att stoppa”.
Med ett slutspel bara två matcher borta (Mullsjö borta på tisdag och Helsingborg hemma på lördag) och en serieseger så gott som redan i hamn, är frågan vilket lag som egentligen ska kunna hota Storvreta från att lyfta SM-bucklan i Globen den 21 april?
Jag höjer handen och röstar för inget.
Storvreta vann SM-guld 2015/16, men åkte ut med buller och bång i semifinalen mot Falun i fjol. Efter segersiffror som 8–3 mot Falun, 9–2 mot Växjö och 9–1 mot Linköping, tre lag som gärna aspirerar om en finalplats, kan jag inte se något lag hota Storvreta längre. De är inte ens nära.
Enda risken för Storvreta är om de har toppat formen för tidigt. Och hur hanterar den eventuellt förlust i en slutspelsmatch? Den frågan dammar Henrik Stenberg bort redan i inledningen av mitt samtal med honom.
Han klargjorde att det mesta av succén runnit av spelarna, att det är fullt fokus på en match i taget.
Storvretas spelare har dessutom gått av planen efter sin segermatcher i den fulla tron de inte har nått sin fulla potential riktigt än.
”Vi har inte gjort några supermatcher utan vi har tuffat på lugnt och bekvämt de senaste månaderna. Vi har en del att få ut fortfarande. Vi har mer att ge, det är jag övertygad om. Särskilt när det börjar gälla saker”, säger Henrik Stenberg.
Jag ser framför mig ett slutspelsval på lördag som landar på Dalen i kvartsfinal och Umeålaget kan helt enkelt inte stoppa Storvreta i år. Inte heller Linköping eller Pixbo i semifinal.
Så, boka in resan till Globen den 21 april redan nu, alla ni röda supportrar.
Stefan Forsmans sista resa som tränare i Storvreta blir en guldkantad sådan.