Alexander Rudds skönaste SM-guld var ett faktum.
Att besegra Falun i en SM-final smäller högt. Betydligt högre än det mesta i innebandyns värld.
– Ja, det här var nog den bästa segern, konstaterar Rudd när han fått sin guldmedalj och känt på SM-bucklan.
Han sitter på sargen, Globen håller på att tömmas – och han är glad.
Storvreta låg under med 3–0 och såg ut som en förlorare. Men att bara ge upp, det fanns förstås inte i Rudds värld.
– Jag tycker att vi gjorde en bra andraperiod, konstaterar Rudd.
Han hyllar kompisen Mattias Samuelsson. Det var de två som tillsammans sjönk ner på knä efter slutsigalen. De satt bredvid varann med huvudet vid golvet och såg ut kyssa planen.
– Jasså, var det så? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Det var så mycket som gick genom huvudet just då. Jag har inget minne, säger Samuelsson med ett stort leende.
Men Rudd minns, i alla fall vad de pratade om:
– Jag sade till "Matte" att han är så jäkla bra. Titta när han tog fram bollen Niklas Winroth, säger han och syftar på Samuelssons passning till Winroth som blev mål i tom kasse – 5–3.
Men inte heller det minns Samuelsson, berömmet från Rudd alltså.
På läktaren satt både Rudds flickvän Johanna och så förstås Samuelssons hela familj. Tre småttingar, där två av dem, Ben och Noa, är så pass stora att de hade koll på vad pappa gjorde på planen.
– Det var spännande, säger åttaårige Noa, som förstås spelar innebandy, och lika självklart att det är i Storvreta. Ben är bara sex och har inte kommit igång riktigt med innebandyn än.
Men de är stolta över pappa, det går inte att ta miste på.
Noa har en teckning med sig till pappa, inplastad och allt. Han har skrivit så här: "Pappa 13 (som är tröjnumret), lagkapten, jör mål, sm guld." Och så förstås det bästa av allt: "Mattias Samuelsson, pappa du er best, storvreta."
Teckningen var nog den gulligaste bilden i hela Globen denna eftermiddag.
Ögonen lyser upp när UNT frågar Noa vad han tycker om pappa, som har nummer 13 och står alldeles intill och blir intervjuad med en mikrofon.
– Jag är jättestolt, säger Noa lite blygt.
Att bli intervjuad av tidningen är pappa van vid.
– Det var en skön seger, säger han stående med bucklan samtidigt som en vakt frågar vilka de små barnen är. Samuelsson lägger armarna runt Neo och Ben, som inte kan göra annat än att mysa.
Att få stå på Globens golv tillsammans med guldhjälten – förlåt, sin pappa – måste vara ett jättestort ögonblick.
Några meter bort står Alexander Rudd och blir intervjuad – igen. Han får säkert berätta om straffen, flera gånger. Det var nämligen han som gjorde det så viktiga 2–3.
– Jag visste att jag skulle göra mål, säger han.
Men du missade mot Sirius?
– Ja, jo, men den här straffen var viktigare. Och det känns lite extra att få sätta den mot Falun, säger Rudd.
Segerfesten fortsatte på ett hotell intill Globen, där Queens segerlåt We are the champions spelades på hög volym långt efter slutsignalen inne på den fullsatta arenan.
Apan
Barnen
Festen