Att sitta på läktaren när det är avgörande matcher – och det spelar ingen roll vilket sport det är eller vilken division det är – är otroligt kul. Man rycks med oavsett man vill det eller inte.
VM-finalen mellan Sverige och Finland var ett sådant tillfälle.
Det var lugnt i början. Jag hade känslan av att Sverige skulle vinna enkelt, särskilt när 3–1-målet kom. Jag skrev även i UNT:s direktrapportering från matchen att ett svenskt 4–1-mål nog skulle punktera finalen.
Men temperaturen steg sakta men säkert, och när Finland kvitterade till 3–3 var pulsen betydligt högre än 20 minuter tidigare. Men det blev ännu värre – eller ska jag säga spännande? – när Finland inledde sudden death med ett powerplay. Då var det nära kokpunkten – och det var då som jag kände svetten i pannan.
Jag har sett åtskilliga finaler, avgörande matcher och sporthändelser under alla år på UNT, och den här finalen hamnar högt upp på min lista över dramatiska matcher, nästan i klass med ett av Fyrisfjäderns SM-guld i Solnahallen för ett antal år sedan.
Målvakten Matilda Östlund Visén var den av Siriusspelarna som märktes mest i finalen. Hon hade mycket att göra och det är inte så lätt när systrarna Kauppi (särskilt Veera) letar skott- och passningsläge. Men Östlund Visén gjorde som i semifinalen, spelade på topp. Detta trots att hon längtade mest efter att få lite mat i magen!
Amanda Delgado Johansson var inne på det avgörande målet men mindes inte ens hur det gick till. Hon bara sprang och skrek och slängde sig över sina lagkamrater mitt på Finlands planhalva.
Inte en enda människa lämnade IFU Arena innan de svenska spelarna fick sina guldmedaljer och VM-bucklan lyftes.
VM i Uppsala blev en succé, annat kan jag inte säga. Både publik- och arrangörsmässigt. Detta trots den i sammanhanget lilla arenan md plats för bara 2 500. Här sitter publiken väldigt nära och ljudnivån går det inte att klaga på. Ståpälsvarning!
Jag ska dock klaga på en sak, som märktes mest i Sveriges semifinal: Musiken. Eller rättare sagt avsaknaden av tajmning. Lär av Almtunas discjockey Thomas Åkelid. När den svenska klacken börjar skrika "ni på sittplats är ni klara..." så kan man inte dra på musik på högsta volym. Det hände flera gånger.
Men det klagomålet är förstås en bagatell i sammanhanget.