Säg en typisk 0–0-match i fotboll och de flesta inser att underhållningsvärdet var begränsat. I innebandy slutar det (i stort sett) aldrig mållöst men ställningen var futtiga 1–0 på jumbotronen efter 40 spelade minuter mellan Sveriges två mest framgångsrika lag.
Tråkigt tänker ni?
Inte alls.
Långtifrån.
Skickligheten att omsätta målchanser i mål fanns ju inte där men samtidigt som det fanns brister så fanns det fördelar, som det alltid gör mellan Falun och Storvreta. Som tempot och intensiteten – och rivaliteten. Och framförallt fick vi uppskatta att se de två sista utposternas storspel. Carl Bending-Sörling i Faluns mål och Måns Parsjö i Storvretas höll båda landslagsklass. Parsjös problem är att det nog inte räcker. För vid sidan av Jon Hedlund har Bending-Sörling varit den som fått förtroendet i blågult på sistone och det ska nog mycket till att Parsjö kan kila in sig och sno den platsen till hemma-VM i Malmö i december.
Storvreta var inte mållöst i 40 minuter i Falun utan alltså nästan hela matchen. Goda råd var dyra och någon var tvungen att kliva fram. Och som så många gånger förr var det Gabriel Kohonen (som slarvat vid Faluns 2–0) som gjorde det. I spel sex mot fem dunkade han in 2–1, spelade fram till 2–2 på frislag och 33 sekunder in på förlängningen visade han återigen sin briljans genom att spela fram Filip Langer mellan sina egna ben.
Matchen var alltså inte trist tidigare men plötsligt höjdes värdet med rätt många procent. På tre minuter.
Säsongens första förlust får vänta för Storvreta som nu har sex raka segrar.