Jag har önskat mig en sådan här match länge. Att återigen få uppleva hur det en gång var i det som stundtals upplevdes som en kokande gryta. Tack vare att IFU Arena nu var uppbokad fick jag som jag ville och det var som att slängas 10-15 år tillbaka i tiden. På gott och ont. Det var handklappor, en nervig bollkastningstävling i paus och pyroteknik även om "tjutraketerna" i taket från hörn till hörn inte syntes till.
Men man kände igen sig.
Tydligen var det fler som kände samma längtan som jag. Jag stötte ihop med åskådare som en gång i tiden gick slaviskt på varje match med Storvreta men som på senare år, av olika anledningar, inte sett en enda. Nu valde de att komma tillbaka.
Det var absolut inte fullt på läktarna men inramningen var ändå värdig en återkomst till Hovet och stämningen var bättre än i många andra matcher. Kanske inte som man vill minnas att den alltid var förr men ändå.
När det begav sig stod Viktor Klintsten i målet och Staffan Jacobson och Jesper Berggren bildade backpar framför. Nu hade de och andra legendarer som Victor Andersson, Dennis Solid, Johannes Gustafsson och Henrik Stenberg lockats tillbaka. Idel ädel adel. De placerades lämpligt nog, nåja, på raden bakom pressplatserna. Jag hörde ingen säga det men räkna med att de tyckte att allting var bättre på "deras tid".
På planen var det få aktörer som satt sin fot på Fyrishovs huvudarena som elitspelare. När Storvreta vann sitt första SM-guld var några av dem bara några år gamla. Gabriel Kohonen är en. Han fick komma in på planen och krama om pappa Mika efter dåtidens bataljer med AIK. Nu var ”Gabbe” en av de som trivdes allra bäst på det golv som spelarna hjälptes åt att rulla ut kvällen före.
Om jag vill att alla matcher spelas här? Inte alls. IFU Arena har allt en modern arena ska ha men som omväxling var det här ett kul inslag. Och vem vet, kanske kan det bli ett återkommande inslag med en match per år i den gamla arenan. Klubbens marknadsansvarige Hannes Öhman öppnade i alla fall försiktigt för det när vi talades vid.
Matchen då? Det blev som väntat närmast spel mot ett mål under stundom. Ett bottenplacerat AIK försökte stå upp men hade inte en chans mot ett spelsuget hemmalag. Storvreta tappade lite fokus i slutperioden vilket gjorde att inte siffrorna sprang i väg.
Till sist: I motståndarbåset stod Magnus "Binge" Jäderlund. En gång i tiden var det han som ledde Storvreta just i Fyrishov. Han hade "oturen" att inte få bli svensk mästare under sina två år. Närmast var en finalförlust.