Från Storvreta, som visserligen inte vann SM-guld men väl superligan, till Nykvarn som slutade just nia i den södra allsvenskan.
Det skulle kunna vara lätt att säga att det är ett misslyckande för Storvreta eller rentav för hela innebandysporten när en landslagsspelare gör en sådant nedköp som det ändå handlar om men jag kan inte gå med på det.
Det här är Hampus Ahréns eget beslut.
Han kunde sett till sin egen utveckling men låter hjärtat tala. Plus att han inte visade sig vara redo att flytta från Södertälje och närheten till arbetet till Uppsala och närheten till en toppklubb. Nån vill säkert kalla det brist på ambition. Någon annan för kärlek till moderklubben.
Det är mycket möjligt att han trots spel i allsvenskan kan behålla sin landslagsplats, och vem vet om det kommer att spelas ett VM den här säsongen heller, för så bra är han. Han har ju varit en spelare Storvreta kunnat bygga mycket av sin offensiv kring. Med sina 33 framspelningar till mål var det bara poängligavinnaren Martin Östholm som var värre med sina 34. Jag skrev i en krönika under kvartsfinalserien mot Växjö: ” Ahrén har utgående kontrakt med Storvreta och en ny signatur från honom måste vara högsta prioritet under våren. Kosta vad det kosta vill höll jag på att skriva innan jag kom på hur det står till med Storvretas ekonomi”.
Storvreta lyckades inte.
I det här fallet tror jag inte att pengar var avgörande eller så kunde Nykvarn konkurrera även på den fronten.
Storvreta är en artist fattigare och har försvagats rejält – och så även superligan om man inkluderar alla Växjöspelare som Nykvarn också knutit till sig samt Billy Nilssons som flyttar hem till Gävle. För att nämna några övergångar till andraserien.
Storvreta har gjort starka nyförvärv men just nu känns tappen tyngre. Det är ju bara att börja räkna: Alexander Rudd, Mattias Samuelsson, Henrik Stenberg, Jimmie Pettersson, Hampus Ahrén ... en förstafemma i de flesta superligalag.