Linköping spelade i powerplay och gjorde 2–0, ett avslut ganska nära Viktor Klintstens mål. Det var inte Martin Karlsson som gjorde målet, men det var han som jublade mest. Men han vände sig inte till målskytten Oskar Hovlund, inte ens till några av de andra lagkamraterna. Han vände sig mot Klintsten.
– Han bara skrek på mig, säger Klintsten.
Spelarna stod nära varann (se bilden) och Klintsten reagerade med att vända sig mot domaren.
– Jag sade åt honom (Karlsson) i pausen. Det var småfult, det hör inte hit. Han är större än så och har varit med så länge. Han är ju lika gammal som jag, säger Viktor Klintsten, som faktiskt har spelat i landslaget tillsammans med Karlsson, men det är länge sedan.
Borde det ha varit utvisning för osportsligt uppträdande?
– Ja, det tycker jag, konstaterar Klintsten.
Vad tycker du om Storvretas spel i den här matchen?
– Vi var under isen i två perioder. Det var såsigt. Men i den tredje plockade vi fram det. Om vi var soltigrar i början så blev vi riktiga tigrar i den tredje, säger Storvretamålvakten.
Din egen insats då?
– Stabilt, men jag kan bättre. Jag måste höja mig till semifinalen, säger han.
Men det var segern som var viktigast för Viktor Klintsten. Och efteråt tackade han och Martin Karlsson varann med en stor och hjärtlig (?) kram trots allt.
– Det ska vara lite känslor i ett slutspel, säger Klintsten med ett skratt.