Guld är gott. Tobias Gustafsson i sin sista (?) match för Storvreta. Blir det Schweiz nu?
Finalen var slut för länge sedan. Nästan alla vännerna hade gått hem. Vakterna var på väg att tömma läktarna i Friends Arena. Men det fanns en klick supportrar kvar – alla med rödvita tröjor. Mitt i allt detta stod killen med nummer 77 på tröjan.
Med ett stort bandage om det ena benet haltade han omkring bland konfetti, banderoller och stolar som skulle forceras
Allt gick som en dans. Skadan, som han ådrog i den andra perioden var läkt, inte medicinskt men väl mentalt. Vad spelar en lårkaka för roll efter ett SM-guld inför över 18 000 åskådare. Rekord för innebandy.
– Det var underbart, säger han och påminner om Lady och Lufsen i julaftonsfilmen när han ger flickvännen Evelina Sparf en kram som heter duga. Bara några meter därifrån stod blivande (?) svärfar Christer Sparf och myste. Ni vet den Sparf som en gång stod i Almtunas hockeymål och som var en av Sveriges mest lovande målisar.
– Att få vinna är kul och att få dela den här glädjen med alla. Man måste vara med om det här för att förstå hur det känns, säger Tobias Gustafsson med ett stort leende samtidigt som en handfull supportrar vill ta bilder. Igen.
Storvreta stannade i Stockholm över natten och kommer hem till Uppsala på söndagen.
– Vi har lite rutin på att fira, säger Gustafsson.
Som att knäppa på en knapp, ungefär?
– Kanske inte riktigt så, men jag lovar att vi ska njuta av det här.
Det var Tobias Gustafsson som låg bakom Storvretas ledningsmål i början av matchen. En fullkomligt formidabel passning rakt fram mot mål till Niklas Winroth Nelin som gjorde 1–0.
– Det var ett snyggt mål. Han vinklade bara in bollen, säger Gustafsson, som knappt nämner sin egen insats, den så läckra passningen, som egentligen var ännu snyggare än själva målet.
– Jag såg honom (Winroth) framför målet, säger Gustafsson, fortfarande anspråkslöst och nästan lite försynt.
Tobias Gustafsson lyfter bucklan efter Storvretas åttonde SM-guld. Efteråt blev det ett firande som heter duga för lagkaptenen.
Mitt i allt detta, alltså under UNT:s korta intervju på läktarna, vällde det fram Storvretasupportrarar – och så var det dags igen. Bilder och åter bilder. Knutna nävar och segervrål.
Flickvännen Evelina Sparf, som också spelar innebandy, var ansiktsmålad i Storvretas färger och påstod sig inte vara det minsta orolig när sambon fick smällen mot låret i den andra perioden – smällen som gjorde att han inte kunde fullfölja matchen.
– Äh, det var ingen fara, säger hon med ett skratt medan pappa Christer Sparf säger att han "blev lite orolig."
Nu är frågan: Var det här sista matchen med gänget för Gustafsson? Blir det Schweiz nu? Han hördes säga till en supporter som frågade, att "ja, för den här gången, kanske."
Själv är han mycket förtegen och vill inte avslöja om han flyttar för gott eller pausar kontraktet med Storvreta.
– Bara rykten alltihopa, säger han.
MATCHFAKTA
Storvreta–Pixbo 8–5
(3–1, 1–1, 4–3)
Målen: 1–0 (2.41) Niklas Winroth (Tobias Gustafsson), 2–0 (7.16) Otto Weidman (Filip Eriksson), 2–1 (11.17) Oskar Weissbach, 3–1 (12.34) Gustafsson (Sakarias Ulriksson), 3–2 (25.18) Daniel Kalentun (Linus Nestorsson), 4–2 (39.41) Fredrik Lindholm (Ondrej Nemecek), 5–2 (54.03) Nemecek (Weidman), 6–2 (54.34) Weidman (Nemecek), 6–3 (15.53) Arvid Äse (Weissbach), 7–3 (57.49) Carl Kostov Bredberg (Gabriel Kohonen), 7–4 (58.12) Äse (Daniel Kalentun), 7–5 (58.49) Felix Lanver (Äse), 8–5 (19.32) Weidman.
Publik: 18 370 (publikrekord för innebandy).