Det gick trögt under hösten och laget presterade inte den innebandy som jag hade trott. Alla skador kan vara en förklaring, men ingen sanning. Det är något som har fattats.
När Amanda Delgado Johansson längtade tillbaka till Umeå och flyttade ”hem” till Thoréngruppen så försvann en landslagsspelare, som på papperet inte gjorde saken bättre.
Men det som Sirius visade mot Endre var… ja, skitbra, för att använda pappa Greg Duplantis ord efter den succéartade stavhoppsgalan i onsdags.
Siriusspelarna hade energi och ett fajterhjärta – och man tryckte till i närkamperna som gav en signal till alla spelare: Det här ska vi inte förlora.
Okej, man ska inte dra för stora växlar på bara en match, men det här lovar gott. Endre är inte någon dålig måttstock utan ett givet slutspelslag som varit bättre än Sirius den här säsongen.
Det som imponerade på mig i Sirius – förutom energin och det sköna närkampsspelet – var att laget inte lät sig slås ned av att 2–0 blev 2–3. Tvärtom, Endres vändning blev som ytterligare tändvätska.
Nu är det dock skillnad mellan Thoréngruppen och Pixbo, det är bara att titta på tabellen, men det finns ett realistiskt semifinalhopp för Sirius efter att ha sett denna match.
Den som imponerade mest var Amanda Ljunggren, som gjorde sin tredje match efter knäskadan och gjorde två mål och var inblandad i ett tredje. Hon har näsa för mål, den saken är klar.
Det var helt enkelt underhållande att se Sirius den här dagen.