Spelaren med nummer 19 på ryggen talar väldigt varmt om Storvreta – och han har fog för det. Sirius, där han spelade i sex säsonger, kommer inte i närheten. Kanske inte heller Björklinge, där han spelade sina första matcher som liten grabb.
– Jag är uppväxt med Storvreta och har stått i klacken på alla matcher i Fyrishov, och jag har sett fyra SM-finaler på plats, säger Filip Eriksson när han svarar på UNT:s fråga om han hellre hade spelat final med Björklinge (eller Sirius) än med Storvreta.
Trots svaret är det tydligt att Björklinge ligger honom varmt om hjärtat.
Filip Eriksson hamnade i fokus i slutspelet när Linköpingstränaren David Gillek tog strypgrepp på honom, men annars låter han spelet tala. En pålitlig poänggörare.
Men även solen har fläckar, så nästa fråga kanske är naturlig – men också lite kontroversiell: Vilka tre egenskaper skulle du vilja ha, om du fick välja från Faluns spelare?
Frågan är inte enkel, det märks på Filip Eriksson. Han kanske har alla egenskaper en spelare behöver? Men så kommer ändå svaret:
– Johan Samuelssons sätt att täcka skott, då skulle jag gå rakt in i boxplay. Sedan tar jag Casper Backbys fysik, men den tredje…? Det är svårt. Vad saknar jag mest? Det får bli Emil Ruuds finess.
Prickskytte är ingen egenskap som Filip Eriksson behöver sno från någon Faluspelare. Om Storvretas spelare skulle skjuta tio skott mot krysset från tio meter så skulle nog Eriksson vara bäst.
– Jag skulle vara med i toppen i alla fall. Jag och Albin Sjögren skulle jag tro. Vi får väl tävla om det!
Filip Eriksson är långt ifrån äldst i Storvreta, men han är inte (längre?) den blyga spelaren som inte säger ett ord. Tvärtom. Det är faktiskt Eriksson som är lagets discjockey. Det är han som bestämmer vilken musik som ska spelas.
– Jag gillar svensk rap och housemusik, men inför säsongen fick de andra i laget lägga till några låtar på listan, men det var inte så många som gjorde det.
Skulle du spela bättre innebandy om favoritmusiken rullade i en öronsnäcka mitt under spelet? Teoretiskt alltså.
– Jag tror inte det. Jag dras med av publiken och stämningen på läktarna. När det skriks och hejas får jag en extra boost.
Apropå publik och stämning: Kommer hela släkten att sitta på läktaren i Avicii Arena?
– Kanske inte hela, men familjen kommer, med mormor och flickvän, och så har jag bjudit nån kompis också, så det blir några stycken.
Vem är din största supporter?
– Det är svårt att svara på. Alla är stöttande, men mormor (Carina) slår nog alla ändå. Hon åker på alla matcher när vi spelar hemma, säger Eriksson och visar vilken stol hon brukar sitta på i IFU Arena.
Högljudd är inte mormor. Hejarramsorna stannar inombords. Men mormor är inte snål med sms:en. Barnbarnet Filip får ett meddelande inför varje match – och även efter.
En annan supporter är förstås flickvännen Isabelle, som för övrigt är syster till Filips lagkompis Carl Kostov Bredberg. Isabelle missar heller aldrig någon match och hon ser alla bortamatcher också, fast via UNT:s sändningar.
Till sist: Hur var det med tusenlapparna till klubbkassan? Frågan lyder: Skulle du skänka 5 000 kronor av dina egna pengar för att få göra hattrick när ni vinner finalen med 3–2?
– Garanterat! Jag hade nog lagt på litegrann…
Var pengagränsen hade gått förtäljer inte historien, men det låter som om 10 000 hade var möjligt. Så viktig är lördagens final.