Ibland får man inte som man vill och då är inte det så kul. Ibland blir det som man hoppats och då är inte det ett dugg bättre. Som när man först tänker att innebandyvärlden mår bra av lite förändringar och sedan inser att Sverige mot Tjeckien i final inte är i närheten av vad ett klassiskt möte med Finland hade varit.
Ändå sade Tobias Gustafsson inför finalen att Tjeckien är bättre än någonsin. I så fall gäller det även Sverige för de gulblå gjorde processen kort med sin motståndare.
Tjeckien lär ha varit tröttare än Sverige på grund av ett tuffare spelschema, men det ska inte tas bort någonting från Sverige den här kvällen. Effektiviteten var vass, inte minst lägen i powerplay, och försvarsspelet över hela planen var ramstarkt.
Finalen blev en svensk uppvisning men det jag i första hand tar med mig från Swiss Life Arena är semifinalens upplösning. Och då i första hand Robin Nilsberths kyla.
Han har berättat om hur han tränat på den där straffen i tre år och "inte kan något annat" men att utföra något på träning utan publik är inte samma sak som att göra det inför en fullsatt arena – där merparten av åskådarna buar åt dig för varje bollkontakt.
Nilsberth är visserligen rutinerad men jag fick lite "Foppa"-vibbar, minns OS-straffarna i Lillehammer.
Och att Nilsberth efter att ha räddat Sverige kvar i turneringen sedan inte rör en min efter att ha lyckats med den där halvzorrofinten är bara klass rakt igenom.