Hur exakt alla turer gick i Sirius före brytningen med Stefan Forsman vet jag inte, men klart är hade det inte funnits ett missnöje så hade Forsman sannolikt varit kvar i dag. I samma stund som brytningen stod klar flyttades fokuset över till spelarna. Plötsligt handlade det om att ta ett extra ansvar och börja leverera. För ingen kan lura mig att tro att spelarna gjorde sitt bästa borta mot Kalmarsund, man släpper inte in 16 mål i så fall. Siriusspelarna spelade inte för någon eller något då. Inte för sig själva, inte för sina lagkamrater och definitivt inte för sina tränare. Inte heller för klubbmärket. De svek alla.
Mot Mullsjö i söndags såg jag en hel del positivt från blåsvart trots 8–3-förlusten. Mullsjö är ett skickligt lag men efter halva matchen hade Sirius defensiva arbetsinsats gjort skillnad. Då var det bara 0–1 på tavlan och det slets febrilt. Anfallsspelet blev visserligen lidande när mycket kraft lades på spelet på egen planhalva men jag var ändå väldigt nyfiken vad laget skulle klara av att göra mot ett rätt mediokert Jönköping. Jag såg dessvärre inget som kan inge hopp. Tidigare Siriusspelaren Filip Björk & Co vann hur enkelt som helst.
Nej, förändringen har inte givit nån effekt förutom vad det sägs gladare spelare. Tre mål i spel fem mot fem på två matcher räcker inte långt i innebandy. Och ska vi vara ärliga gör inte Sirius trupp det heller just nu. Inte i superligan i alla fall.
Tränarna är borta. Vad kan Sirius nu hitta på?