Storvreta stormar fram mot en ny SM-final och egentligen är det allt som betyder något i detta läge. Dubbla segrar med 4–3 låter ju knallhårt och visst, målmässigt går det ju inte att få det så mycket jämnare, men känslan är att de regerande mästarna inte behöver spela på topp. Snarare att de gör precis så mycket – eller lite – som krävs.
Växjö är ett otroligt kompetent lag som var hack i häl på Storvreta i serien. De träffade ribba och stolpe flera gånger om i den här matchen och André Andersson tyckte att Storvretaspelarna skulle be busschauffören att stanna bussen på vägen hem för att köpa trisslotter. Smålänningarna hade kanske lite otur men sånt där brukar ju jämna ut sig. Jag tycker att Växjö ska kunna visa mer än de gjorde i den här matchen. För att vinna. Storvreta kan betydligt bättre de också. Men de vann ändå.
Stundtals var underhållningsvärdet väldans lågt och jag tvingades kväva några gäspningar. Kanske berodde det på att jag inte var på plats i Fortnox utan såg matchen via UNT:s sändning, men det var svårt att känna vikten av matchen.
Hettan fanns inte där. Jag har fjolårets semifinal mellan samma lag i färskt minne och då osade känslorna. När Rasmus Sundstedt drog på sig en utvisning med fem minuter kvar var det den allra första tvåan – på två hela matcher. Så snällt har det varit.
Tur att utvisningen kom. Plötsligt hände något. Växjö gick hårt för en kvittering innan Fredrik Lindholm avbröt den jakten med mål i fyra mot fem och blev en ovan matchvinnare.