Lyssnar man på Stefan Forsman inser man att han lika mycket gillar resan som målet. Han vet var destinationen ligger men hur han tar sig dit är minst lika intressant. Och det är sällan han gör det lätt för sig.
Som när han stod med ett tiondeplats och missat slutspel med Storvreta för bara fem år sedan och valde att rensa rejält i spelartruppen. En som inte fick stanna var legendaren Mika Kohonen.
– Det var en kursändring för Storvreta. Några spelare hade haft stora roller men behövde bytas, och sånt kan vara smärtsamt. Jag drev det där mest och var tvungen att presentera det för styrelsen, säger Forsman.
Som när han nu tagit över ett Sirius som inte var bättre än tolva förra säsongen och sedan tappat hela sina förstakedja inklusive unge stjärnan Filip Eriksson – som valde Storvreta. Andra tvingades bort.
– Det blev en kombo av olika saker. Några spelare som inte ville vara med och några som inte fick vara kvar. Det viktigaste för oss var en nystart. Hittade vi inte nya spelare så skulle vi lyfta upp egna juniorer. Det var klart som handlingsplan för oss.
– Jag är bäst när jag bygger och ganska dålig på att förvalta. Jag kan göra det med men det är inte lika kul.
Han vann SM-guld med Storvreta så sent som 2018 och det var inte givet att han skulle vara tillbaka i hetluften så snabbt som det nu blev. Men när erbjudandet från Sirius kom kunde han inte tacka nej. Det lockade helt enkelt för mycket. Så efter att ha diskuterat med familjen gav han tummen upp.
Vad kittlade?
– Att få göra en häftig resa igen. Sirius stod vid ett vägskäl och ville sätta sin prägel och ta sats mot att spela mot medaljer. Och Sirius som klubbmärke fascinerar mig som Uppsalakille. Föreningen känns stor. Det är en otrolig kraft och vi kan låna saker av varandra. Dessutom häftigt med Sirius att de presenterade föreningsgreppet med hållbarhet, och jämställdhet och att både tjejer och killar ska kunna leva sin dröm. Både herrar och damer ska vinna SM-guld inom fem år och det ställer ännu högre krav på föreningen.
Var det rätt att börja prata om SM-guld om fem år?
– Du utmanar dig själv på ett annat sätt då. Se på föreningen, det är sånt go och sånt hopp och det hade vi inte haft om vi varit så tuffa. Vi håller på oss sätter en struktur med hjälp av fotbollen och vi tittar på bandyn som ungefär lika stora som oss. Det finns så många byggstenar att det finns möjligheter att vinna. Vi har ett varumärke som vi kan sälja och dra in mer stålar på.
Ser du någon likhet med byggena du har gjort i Storvreta och det du nu inlett i Sirius?
– Det går inte att jämför på det sättet. Sirius har jobbat med bredd och nu står de där och vill ta nästa steg och spela om medaljerna. Vi tittar på hur vi kan göra det. Sirius har alltid varit duktiga få fram juniorer men det gäller att få upp dem i a-laget. Nu ska vi bygga vidare på det och sen koppla på med spelare utifrån.
Det är inte så svårt att tänka att Sirius ska vara bra fem år framåt i tiden. Men så långt är inte Stefan Forsmans kontrakt till att börja med. Och nu väntar en superligastart runt hörnet för honom och blåsvart. Det handlar om att leverera redan den här säsongen, trots att Sirius tippas komma långt ned i tabellen och i värsta fall rentav riskera nedflyttning.
– Vis av erfarenhet tar det tid men jag ser inga hinder att nå framgång redan nu. Gänget ser suget ut. Vi kan visst överraska.
Hur ser du på truppen?
– Hade man fått önska hade vi haft ännu mer av olika karaktärer, men jag gillar balansen. Det är yngre på väg upp och det är erfarna och vi har spets och fantastiska målvakter.
Nämn någon som stuckit ut?
– Den som överraskat mest är Oskar Domberg. Han är atletisk, han är långt framme i sitt spelhuvud. Han ger inte bort bollen, han är stark och klok och vill ta ansvar.
Forsmans sista säsong i Storvreta, 2017/18, slutade förvisso i guld och jubel men mitt under säsongens gång var det stormigt. Forsmans vän och tillika klubbchefen Kim Knudsen fick lämna under uppmärksammade former. Och tränaren anmälde sin egen förening efter ett turbulent årsmöte.
Hur är relationen med Storvreta nu?
– Jag har ingen. Mina barn spelar inte innebandy längre och nej, jag har ingen relation.
Hur känns det?
– Det känns väl bra, jag behöver inte det. Jag är där jag vill vara och de gör vad de vill göra.