Någon tuppfäktning mellan finallagens tränare blev det dock inte.
Det var inte som när två tungviktsboxare ska mötas, men lite spänning blev det ändå. Det mesta sades dock med ett leende. Inget större ”psykkrig.”
– Vi är som en maskin som har både fysisk och teknisk kvalitet, konstaterade Storvretas Andreas Harnesk samtidigt som han kastade en blick mot Thomas Brottman, som kikade fram bakom luggen och kepsen.
Mer dramatiskt än så blev det inte.
Mest applåder och skratt fick Storvretabacken Mattias Samuelsson när han på ett busenkelt sätt förklarade vad han skulle göra den närmaste tiden:
– Jag är här, jag vill vinna och åka hem.
Samuelsson ser fortfarande ut som 25 år. En liten pojke, typ. Lagkompisen Alexander Rudd säger dock att lagkaptenen fått några gråa hår nu när han blivit lite äldre.
– Gråa hår? Jag har blivit ett år smartare skulle jag vilja säga, och på den punkten drar jag ifrån Rudd, säger Samuelsson när han ger sin lagkamrat svar på tal.
I sanningens namn ska också sägas att Rudd gav Samuelsson det kanske finaste epitetet av dem alla: Världens bäste spelare!