Från att Sverige blivit laget som förlorade finaler kom Thomas Brottman och Niklas Nordén in och satte blågult på en vinnande kurs. Ett guld blev till två och tanken var att ett hattrick skulle ordnas i Malmö – och att troféerna skulle fortsätta läggas på hög.
I stället stod förbundet för ett riktigt självmål när de kort tid före mästerskapet kommunicerade ut att förbundskaptenerna inte får nytt förtroende och ska bytas ut. Det sköttes på ett uselt sätt och sköt inte direkt in en massa energi i gruppen. Niklas Ramirez gick ut och sade att han i protest gjort sitt i landslaget efter den här turneringen.
Med ett vinnande lag med två raka guld i bagaget fanns i alla fall förutsättningar att skapa en publikfest i fina Malmö Arena. I stället misslyckades arrangörerna sälja in evenemanget till hemmafansen. I finalen gapade 2 500 stolar tomma i Malmö Arena. I semifinalen 4 000.
Dyra finalhelgspaket gissar jag är en anledning. Man insåg sitt misstag men för sent. I tisdags började det krängas endagsbiljetter utan att det nådde fram till utsålda hus. Långtifrån.
Efter att ha torskat mot Finland i gruppen och pressats av Tyskland (!) i kvartsfinal så såg det i alla fall ut att bli sportslig succé i Skåne. Starka 6–1 i semin på Tjeckien följdes upp av en riktig överkörning av Finland i finalens första period. Men inte heller det blev rätt till slut trots att man skaffat sig bästa förutsättningar till ett nytt guld.
Lika oskickliga som Finland var när de valde att ställa Oskari Falden i mål från start, lika skickliga var de när de plockade in Oskar Laakso i fyramålsunderläge. Falden släppte in ett par billiga mål. Laakso höll helt tätt.
Någonstans mitt i matchen var det Sverige som drog ned på tempot och inte Finland. Sverige fastnade i ett läge de inte lyckades ta sig ur. Plötsligt hade de massor att förlora – och gjorde så också.
Nu måste saker och ting blir rätt framöver. Sakarias Ulriksson, Gabriel Kohonen och Malte Lundmark i all ära men Sverige har inte alls kommit så långt i sin generationsväxling som Finland gjort. Där måste det – och kommer – hända mycket framöver. För namnen som nu slutar lär bli många. Och rätt person för att leda ett nytt yngre svenskt landslag måste hittas och presenteras.
Hade det inte varit för att han i SVT i lördags var så tydlig med att han ska bli kvar i Storvreta de närmaste åren hade Mika Kohonen varit ett lysande namn för det uppdraget redan nu.
Men jag räknar ändå med att han står där en dag i framtiden.