Det var i januari som det small i IFU Arena. Sirius spelade mot Täby i SSL. Amanda Ljunggren fick hjälpas av planen och visste direkt att något var fel. Helt fel.
På de 15 matcher hon hann spela innan skadan blev det 26 poäng (19+7). Hon hade aldrig varit bättre under sin karriär. Målsnittet var då 1,27 per match – som gav en fjärde plats i SSL efter systrarna Veera och Oona Kauppi och Moa Gustafsson.
Smällen stoppade Ljunggren – och hon förstod direkt vad som hänt.
– Det var ljudet… Alltså, det var en smäll utan dess like. Jag har skadat mig tidigare, men det där… Det var något annat. Och smärtan, den kändes…
Amanda Ljunggren kan fortfarande höra ljudet när korsbandet gick av – inne i sitt huvud.
Hon vaknar inte på nätterna eller har mardrömmar om skadan, men det var ett ljud som hon antagligen kommer att minnas under resten av sitt liv.
Det blev 22 dagar av undersökningar. Läkare, röntgen och fystester.
– Jag kunde inte röra mig på två veckor och fick sjukskriva mig från jobbet.
Ljunggren jobbar som elevassistent och hade en femteklass när skadan kom, och tur var väl det, att barnen var så pass gamla. Nu har hon betydligt yngre barn, som ofta kräver lite mer rörlighet från assistenten.
Hur var det – och hur är det – mentalt efter skadan? Ångest? Depression?
– Det var mer som att ”varför hände det mig?” Jag kände mig så stark och jag gör alla gympass, säger Ljunggren och fortsätter:
– Det går upp och ner. Jag kan fortfarande tänka att det är jobbigt, men att jag ska komma tillbaka. Jag har ringt min mamma några gånger och varit ledsen.
Mamma Anette har tröstat så gått det går. Där finns också pappa Anders som ett stöd.
– Men det är svårt när man bara gråter, säger Ljunggren.
Det som gjorde skadan ännu mer känslig var det faktum att Amanda Ljunggrens säsongsstart i fjol var den bästa i hennes karriär. Målen rasade in. Allt hon nuddade blev det guld – så var känslan. Innebandylivet lekte verkligen.
Nu har det varit tio månaders rehabträning. Det är först nu som hon är tillbaka på innebandyplanen. Hon kan vara med i nästan allt på träningen, även spelmomenten. Men det är en rosa väst som gäller, som betyder att ingen får tackla Amanda Ljunggren.
Det är oklart när hon kan vara tillbaka i spel.
– Det får testerna avgöra, säger hon.
Här är det inga känslor som styr. Siffrorna avgör allt. Även om Ljunggren känner sig stark och redo för spel så kan hon stoppas av testsiffrorna.
– När jag gjorde de första testerna kände jag mig stark och tänkte att ”det här klarar jag”, men så var det inte. Det får inte skilja så mycket i styrka mellan det skadade benet och det andra, då kan det bli snedbelastning. Jag hoppas att det är ett jämnare resultat efter nästa test.
Hon har inte ont längre och ser ut att må väldigt bra i övrigt också. Det är nära till skratt flera gånger under intervjun och hon är sugen på att spela igen. Hon följer laget noggrant.
När UNT frågar om hon är en ”statistiker” så nickar hon.
Inte en enda match har hon missat efter skadan i januari. Antingen har hon suttit på läktaren eller sett matcherna på tv:n eller datorn och säger utan omsvep att laget spelat lite halvknackigt hittills under höstens spel.
Vad har du funderat över när du har sett matcherna?
– Om jag hade varit där så hade det blivit mål, säger hon med ett skratt.
Comebacken närmar sig alltså för Ljunggren. Många har säkert hennes otroliga fjolårssäsong i färskt minne – fram till skadan alltså. 19 mål, det är inte fy skam på 15 matcher. Frågan är hur hennes minnesbilder från hösten 2020 påverkar henne.
– Jag hoppas att det inte har hänt så mycket på ett år. Jag får ta en match i taget och se hur det känns och hur jag ligger till.
Att det blev 19 mål i fjol tackar hon omgivningen för. Moa Svanström, Mia Vallenius (också skadad nu), Klara Molin och Jonna Vuontisvaara får mycket beröm av Ljunggren.
Vad kan vi då förvänta oss av Sirius under resten av säsongen? Ingen kan väl vara bättre på att göra den analysen – eller ska vi säga tipset? – än Amanda Ljunggren.
– I fjol visade vi vad vi kan och nu har vi en bättre trupp på papperet. Förhoppningsvis kan det bli en nytändning när våra landslagsspelare kommer tillbaka efter VM och när jag och Virve Bjerkefeldt kan vara med fullt igen. Jag tror att vi kommer att få ihop det här på ett bra sätt.