Storvretajubel efter SM-guldet 2016.
Tårarna rann och kramarna var många efter uttåget ur slutspelet i förra veckan. Direkt efter matchen ville dock inte Storvretamålvakten ge några kommentarer. Trots att han redan bestämt sig.
– Jag ville inte att det skulle vara något fokus på det utan att låta det få gå några dagar, säger målvaktsveteranen.
Men han visste att han gjort sitt på elitnivå. Beslutet tog han nämligen redan för två månader sedan, i samma veva som han var upprörd på egna klubben för att ha, som han tyckte det, värvat en ny målvakt bakom hans rygg.
– Då kände jag att det var rätt tid för mig att hoppa av. Jag fick en anledning till att sluta. Och kanske behövde den anledningen. Det är ett svårt beslut, jag har gjort det här i hela mitt liv, och lite svårt att prata om det. Jag ville inte säga det för tidigt för jag kanske skulle ha ändrat mig, men det har känts rätt hela tiden, säger Klintsten.
Vad är vad i beslutet?
– Jag har haft ont nästan hela säsonger i två tre år. Det har varit tyngre att träna och har fått stå över. Man kommer inte bara ner och står. Och när Måns (Parsjö-Tegnér) blev klar tänkte jag att jag inte orkar inte hålla på (att ta upp kampen). Jag kommer inte kuska runt och vara andrakeeper. Och det känns bra att lämna när de får en bra målvakt.
Han fyller 34 år i år. Redan som 16-åring fick han komma upp och träna med a-truppen.
– Jag fick sitta med som tredjekeeper. Jag brukar alltid säga det till grabbarna i laget, kan man inte få tillbaka den känslan och den triggern, att det är så kul? Jag lärde mig att dricka kaffe där och har fått spela med så många profiler, fått uppleva en hel del och det är jag otroligt tacksam för.
Säsongerna och framgångarna har varit många. Däribland sex SM-guld.
Vad sticker ut mest?
– Det är finalerna i Globen. De är så feta. Och vägarna dit, när vi vann i sudden och på straffar. Att få gå till final för första gången och andra gången … och 2016 när vi vann guldet på Tele 2 efter att ha missat slutspelet året innan. Och alla SM-guldfester. Häftiga minnen.
Klintsten på väg att greppa bollen i en semifinalmatch mot Warberg 2010.
Vid första guldet, 2010, glömdes han och Henrik Stenberg kvar i Stockholm.
– Vi fick ta taxi på morgonkvisten.
En slump att det var ni två?
– Nej (skratt). Det är ganska häftigt att man kommit in som yngst och lämnar som äldst.
Henrik Stenberg och Viktor Klintsten följdes åt i Storvreta under många år.
Sedan den första guldsäsongen, 09/10, har Klintsten varit uttalad målvaktsetta.
– Sedan dess har jag kört och det är få förunnat. Jag har ju trivts i den rollen, att utvecklas och stänga till butiken. På senare tid har det blivit allt svårare och svårare att känna glöden.
Men nog har glöden funnits mest hela tiden, på planen och vid sidan om. Inte sällan har han stuckit ut hakan och sagt vad han tycker om saker.
– Jag har varit som jag varit, men ibland har jag undrat varför jag inte höll käften och spelade, då hade till exempel min landslagsresa varit lättare. I stället har jag satt käppar i hjulet för mig själv., sagt till om saker jag inte gillat, men det är sån jag är.
Storvretamålvakten i landslagsdressen. Det blev 52 landskamper men kunde varit många fler.
Något du ångrar?
– Det är landslagresan. Att det blivit annorlunda, att jag kunde spelat mer där. Det blev lite skit i slutet och då blev jag bortvald. Först "byxbråket" (Viktor vägrade spela med landslagets utrustning), och jag tycker fortfarande att man kan åka dit med en förstekeeper och andra, och jag har sagt att ska jag vara med ska jag vara förstekeeper och då har jag inte fått vara med. Jag har varit den jag varit.