Viktor tillsammans med sin bror Jonathan, som också var Viktors donator till stamcellstransplantationen.
Allting började i maj. Under tre veckors tid vaknade Viktor Johansson varje morgon med huvudvärk. Han hade dessutom fått röda prickar på benen. Han väntade på att det skulle försvinna men hans mamma började bli en aning orolig.
– Det var mamma som började ta tag i allting, började googla, och ville att jag skulle åka in och ta blodprov. När jag gjorde det visade det sig att jag inte hade blod i kroppen. Hb (hemoglobin)-värdet låg på 55 och borde ligga på 175, berättar Viktor.
– När jag kom in på Samariterhemmet och tog första blodprovet kändes det inte som värsta grejen men de sa: "Antingen skjutsar din mamma dig till akuten eller så får du åka ambulans". Jag kom in på akuten på fem minuter. Sen fattade jag fortfarande ingenting, det kom bara fler och fler läkare och sjuksköterskor.
Han fick omgående mycket blod och lades in akut.
En läkare nämnde att det kunde röra sig om aplastisk anemi men för att få svar på det togs efter ett par dagar ett benmärgsprov i svanskotan.
Var du orolig?
– Ja, väldigt orolig. Speciellt när läkaren frågade mamma och pappa om vad de trodde att det var för någonting och de sa akut leukemi. Då blev jag helt ställd och började nästan gråta. Varför skulle det hända mig? Jag hade ju aldrig hört talas om aplastisk anemi men trodde väl att det var bättre än leukemi.
Det kunde snart slås fast att Viktor dock drabbats av just aplastisk anemi. En minst sagt allvarlig blodsjukdom som är mycket ovanlig.
– Från början fattade jag ingenting. Jag var mest bara gråtandes med mamma och pappa. Jag tog varje dag som den kom och fortsatte kämpa.
Viktor är van att kämpa på innebandyplanen. 25-åringen har gjort 19 säsonger för moderklubben Rasbo IK, som så sent som i våras kvalade mot allsvenskan. Han beskriver sig själv som en högerforward som springer så mycket han kan. När symptomen upptäcktes var det dock inte säsong.
– Jag spelade innebandy fram till i mars och kände ingenting och i april gjorde jag inte så mycket. Samtidigt med att huvudvärken kom kände jag att kroppen började brytas ned. Man ska ju kunna gå upp för en trappa utan att bli andfådd, säger han.
Efter någon vecka, och att det tillförts blod, försvann huvudvärken. Han skickades hem från hematologmottagningen på Akademiska men den närmaste efterföljande tiden fick han göra återbesök för att "hämta trombocyter".
– En månad gick jag och väntade. Jag visste att det skulle ske en behandling, en stamscellstransplantation, säger Viktor.
För en transplantation behövs en donator. En sådan kan hittas via exempelvis det så kallade Tobiasregistret eller så kan en donator finnas i familjen. Av Viktors två äldre bröder, Jonathan och Anton, visade det sig att Jonathan fungerade som donator. Bland syskon är chansen att det ska passa ungefär 25 procent berättar Viktor.
– De första dagarna (efter att lagts in igen) gavs jag cellgifter. Efter fem dagar skedde stamcellstransplantationen. Jonathan åkte in och på morgonen togs det ut celler via två nålstick. Han hade så pass mycket celler att de fick ut 1,6 liter i en påse. De tog så mycket de kunde, ju mer desto bättre. All den vätskan skulle sedan in i mig. De tog 14-15 timmar.
– Då kom första besväret. Jag hade så pass mycket vätska i kroppen och fick jätteont i bakhuvudet. Men jag röntgades på natten och det var ingenting.
De nya stamcellerna behövde sedan tid att sätta sig i benmärgen och börja bilda nya friska blodkroppar. Immunförsvaret hade också sänkts och behövde återhämta sig.
– Man kan inte se att det fungerar förrän efter två tre veckor. Jag låg kvar i en månad och fick åka hem i slutet av augusti. Allt har gått otroligt bra, berättar Viktor.
Efter utskrivning väntar återbesök en gång i veckan under de första tre månaderna för att se att allting ser bra ut. Immunhämmande läkemedel, som hindrar kroppen från att stöta bort de nya stamcellerna, ges.
Hur mår du idag?
– Allt känns bra i kroppen. Det känns som att jag repat mig ordentligt. Det var lite svårt att gå i början man kan nu ta längre promenader, berättar Viktor när han faktiskt är just ute och går.
Han ska helst undvika att träffa för mycket folk på grund av det försämrade immunförsvaret men han kunde inte hålla sig från att besöka Rasbos seriepremiär (seger med 4–3 över Gävle GIK) och där möttes han av en ordentlig överraskning.
På uppvärmningen sprang samtliga hans lagkompisar runt i tröjor med nummer 57 på. 57 är Viktors nummer.
– Fantastiskt, utbrister han.
– Först fattade jag ingenting. Jag blev rörd. Kul att de stöttar mig och gör det på det här sättet.
Tröjorna kommer användas hela säsongen.
Viktor Johansson omringad av lagkamrater som samtliga bar hans nummer på sina uppvärmningströjor, och kommer så att göra resten av säsongen, i premiären.
Viktor är fast besluten över att han ska tillbaka till innebandyplanen.
– 100 procent. Det här är inte min sista chans. Jag kan inte avsluta på det här sättet.
Men vägen tillbaka kommer att tas steg för steg och i den takt han klarar av.
– Jag har frågat hur mycket jag kan träna och fått svaret: du får träna hur mycket du vill.
Innnebandyn får ursäkta, det viktigaste är ändå – såklart – att Viktor Johansson mår bra och kan leva ett normalt liv. Han är hoppfull men inser att han, och hans kropp, kommer att få kämpa. Han är sjukskriven fram till årsskiftet.
– Det är bara att blicka framåt och hoppas att det inte sker några komplikationer så ska allt gå bra, säger han.
FAKTA
Aplastisk anemi
En sällsynt sjukdom som drabbar endast drygt 20 personer per år i Sverige.
Ordet "aplastisk" kommer från två grekiska ord som tillsammans betyder "en oförmåga att utvecklas till en ny vävnad". Aplastisk anemi är egentligen en medicinsk term som används för att beskriva benmärgens oförmåga att bilda de celler som cirkulerar i blodet. Det är dock även en allvarlig blodsjukdom. För patienten betyder detta blodbrist (anemi) till följd av för få röda blodkroppar, infektionskänslighet (på grund av brist på vita blodkroppar) och ökad blödningsbenägenhet beroende på brist på blodplättar.
Hur den aplastiska anemin utvecklas är inte fullständigt känt. Vissa yttre faktorer såsom läkemedel, kemikalier och virus har satts i samband med utvecklingen av sjukdomen. Många olika läkemedel har misstänkts orsaka aplastisk anemi. Det som gör det svårt att fastställa ett samband är att läkemedel som för de flesta individer är oskadliga för blodet kan hos enstaka personer ge upphov till aplastisk anemi. Varför vissa individer verkar mer känsliga är okänt.
Man har också misstänkt att vissa kemikalier som används i industrin eller i hushållen kan orsaka sjukdomen. Hepatitvirus, som vanligtvis endast angriper levern, kan hos känsliga individer utlösa aplastisk anemi. Sju av tio patienter utvecklar emellertid sin sjukdom utan någon klar orsakande faktor.
Källa: Blodcancerförbundet.