Det säger klick i kodlåset in till IFU Arenas innersta, in till där Storvreta huserar, och dörren låses upp. Här finns gym och spelarna har avdelade bås och tränarna ett eget ledarrum. I ett litet förråd och i en pentry är det Jörgen Karlsson som regerar.
Efter att Storvretas materialförvaltare sedan 20 år tillbaka har släppt in UNT:s reporter är det full fart med förberedelser inför dagens träning. Jörgen är först på plats, en timme innan det är samling för dagens övningar. Han åker direkt från sitt ordinarie arbete som fastighetsskötare på Fyrishov där han både börjar och slutar tidigt för att hinna sköta sitt andra dagliga uppdrag på bästa sätt. I Storvretas tjänst är han "fyra fem dagar i veckan. Plus match".
Kaffebryggaren är redan i full gång och nu ska buffén av frukt, russin, dextrosol, saft med mera iordningställas.
Några spelare släntrar in tidigt och slänger, med värme i rösten, lite käft med Jörgen. De verkar tycka att det är på sin plats att en annan av "stjärnorna" uppmärksammas.
Jörgen Karlsson har satt sin egen standard för hur det ska fungera kring de lag har verkar i. Det började han med i Storvreta och sedan 15 år har han fortsatt på samma sätt i landslaget.
Landslagsdagarna per år har blivit rätt många de också. Och när det gäller landskamper är det numera ingen som slår honom på fingrarna i landet. Varken ledare eller spelare.
– Häftigt!, säger han och det glittrar till lite i ögonen.
I och med landskamp 169 tog han över rekordet och hyllades av innebandyförbundet med en tröja med samma nummer på. Nu är han uppe i 173.
Han tror själv att det är världsrekord.
Vad är det roliga att vara materialare i svenska landslaget?
– Att få vara med. Det är ju helt fantastiskt! Förutsättningarna är oftast jättebra, allting är ju topp. Jag brinner ju för innebandyn och brinner man för innebandyn och får vara med på toppen ger det ett driv i en. Sen försöker jag hålla den nivån som gör att allt ska vara på topp, allt ska finnas och inget ska lämnas till slumpen. Det är klart att det är en hög nivå och den höga nivån gör att det är mycket att göra. Så man åker inte till Schweiz och njuter av omgivningarna och naturen som är så vacker där. Det blir oftast bara hallen och hotellet.
Men han erkänner utan omsvep om att alla faciliteter han och landslaget kommit till inte har inte varit av yttersta toppnivå.
– Vi har varit på VM-kval i sunkiga hallar, små omklädningsrum och dåliga förutsättningar. De första åren tänkte jag: ”Vad fan är det här?” Sen har det vuxit in och blivit som det är. Om jag vet att hallen är sunkig, trång och liten, det är taskigt med vattenpåfyllningar, om vi ens dricker vattnet, har jag inte kunnat påverka det utan i stället tänkt att nu gör vi så här för att göra det bästa av situationen.
Han får frågan om det är något som stuckit ut.
– Det är två finska arenor som varit jobbiga. I en där man åker ned i nån hiss under jord. Det är väl gamla skyddsrum som hallen är nere i. Det är jättestort. Som ett helt nytt landskap, säger han när vi passar på att sitta ned i tränarrummet en lugn stund.
Storvretas huvudtränare Mika Kohonen knackar ödmjukt på för och försöker störa så lite som möjligt under samtalet.
Första landskampen gjorde Jörgen i Piteå i april 2009. Han fick uppdraget efter att ha blivit kontaktat av den som skötte jobbet före honom. Han skrev ihop en ansökan och en middag med landslagsledningen senare var uppdraget hans.
– Jag hade inte alls tänkt att sitta här i dag, 15 år senare men det har blivit en livsstil, säger han om den långa tiden som gått.
För den som inte vet, vad gör en materialförvaltare i landslaget?
– Du har hand om matchstället som ska tvättas och hängas upp till varje match. Sedan är det vattenpåfyllningar och min buffé då. Och klubbmeck. Kapa, linda och byta blad. Sen är jag väldigt mån om att det ska se bra ut överallt. Det är flaggor och vimplar. Man kan tycka: ”är det så mycket att vara materialare” men det går i ett. Man är uppe först, vid sextiden, och går och lägger sig sist.
Hur det varit att köra det parallellt Storvretajobbet?
– Det har gått men min familj har ju varit otroligt stöttande. Jag har ju vuxna barn (Robin, Elin och Pontus) i dag men tidigare var de inte vuxna. Min sambo (Lisa Jansson) har dragit ett enormt jobb. De har ställt upp och tycker att det är jättekul. De ska ned till Malmö nu och titta och har varit på två VM förut.
2019 var en period när alla uppdragen blev lite för mycket. Han slutade – men bara för en månad.
– ”Vad kan vi göra för att du ska vara kvar?" sa de. Ja, vi kan vara två sa jag. Sen den dagen Roger (Söderlund) hoppade på har vi varit två och det är fantastiskt. Det är ju mycket roligare. Man är ganska ensam om man är själv och det blir långa dagar.
Roger Söderlund hade han även som kollega i Storvreta tidigare men numera får han sköta allting själv med viss hjälp av övriga ledare och spelarna i Storvreta. Den här dagen passar Jörgen på att delegera lite smärre arbetsuppgifter för att kunna smita iväg lite tidigare. Det möjliggör att han hemma i villan i Svartbäcken kan visa upp bevisen på mycket det han fått vara med om genom åren i landslaget.
Guld- och silvermedaljerna från alla VM, sju till antalet, visas exempelvis upp.
Vilka är höjdpunkterna i landslaget?
– Första VM:et i Hartwall Arena (Helsingfors) 2010. Ett enormt VM sett till ljuddecibel, trycket, stämningen. Arenan är fortfarande den mäktigaste när det gäller atmosfären tycker jag. Tyvärr blev det ju torsk (i finalen) och surt såklart. Sen kommer hemma-VM (Göteborg 2014). Förutsättningarna på VM är oftast bra men hemma-VM är lite mer. Man har det lite bättre och får samma omklädningsrum, stora och fina. Behöver inte tänka på att plocka ihop efter varje match. Sedan var World Games i Alabama, USA för två år sen jäkligt häftigt! Det är som ett OS. Det var kul att vara där men också ett jättejobb.
Nu stundar VM nummer åtta i Malmö och faktum att Jörgen Karlsson avtal med Svenska Innebandyförbundet sedan går ut. Och bara dagar efter att VM-truppen togs ut berättades det om att det är det sista mästerskapet med nuvarande ledarstab.
Det mesta pekar att Jörgens blågula karriär når sin ände.
– 173 är ju jättemånga landskamper, såklart, men jag tycker att det är mera häftigt att man varit med i 15 år. Det är inte många landskamper per år. Sen kommer frågan: blir det 200? Man kan tycka att det är nära men det är tre år till, säger han och får det att låta avlägset att göra en så långsiktig satsning.
– Jag blir äldre och tröttare på kvällarna och den nivån jag satt vill jag ska fortsätta så länge jag är kvar.
– Nån gång måste jag ju sluta helt men det kan jag inte göra med båda (landslaget och Storvreta) samtidigt, det skulle jag inte klara av. Sluta i landslaget eller i Storvreta? Det är en vågskål.