Historien om Hagunda IF hade likväl kunnat vara berättelsen om Kristian "der Bomber" Adolfsson. Tillsammans har de tagit den långa vägen från Vänge Sporthall och dess ribbstolar till det finaste innebandyn har att erbjuda - SSL. Avancemanget i våras blev kulmen på en framgångsrik karriär som, utöver cirka 300 matcher för Hagunda, också resulterat i ett SM-guld med Storvreta.
– För egen del, att det är slut, känns märkligt och sedan att Hagunda är där Hagunda är idag känns helt osannolikt. Nu sitter vi här i Vänge Sporthall också, och det blir nostalgiskt. Hade jag fått det här avslutet i handen för 15 år sedan hade jag tagit det alla dagar i veckan. Jag känner stolthet över vad föreningen blivit, säger Kristian Adolfsson.
– Om några år kommer jag troligtvis känna mer stolthet över Hagundas uppflyttning än SM-guldet med Storvreta. Det gör mycket att jag fick göra detta med så många jag vuxit upp med, och det är ju också en anledning till att det kändes så stort.
Det blev karriärens höjdpunkt?
– Jo, sedan vet jag inte om det är det roligaste jag upplevt i Hagunda heller. Perioden när vi lyfte för 12-13 år sedan var otroligt rolig tid och kanske de finaste åren i min karriär, även om vi inte var alls lika bra, säger "der Bomber" och skrattar.
Det lockade inte med SSL?
– Det är klart det lockar, men jag hade nog haft svårt att prestera på den nivå jag vill. Jag känner mig tillfreds med beslutet.
Hagunda IF:s trotjänare berättar att SSL-avancemanget varit hans stora drivkraft de senaste åren. När uppdraget nu är slutfört ska det bli skönt att koppla bort innebandyn, menar han.
– Jag har känt mig mentalt trött av att prestera varje dag. De sista två åren har det kanske känts bättre för mig att sticka på en fysträning istället. Det är tufft mentalt att försöka sätta varje passning, stå i rätt position och fatta rätt beslut.
Samtidigt finns det också saker att sakna.
– Jag kommer sakna det jag hatade som mest när jag var yngre, försäsongen och bussresorna, säger han och fortsätter:
– Man har alltid haft innebandyn och den lagsammanhållningen, det blir kanske mest påtagligt när man kämpar och sliter under en försäsong. Sedan är det något speciellt med de dötrista timmarna i spelarbussen. Och sedan pulsen såklart, att det man gör betyder något för lagkamrater, tränare och supportrar – det kommer jag sakna mycket.