Direkt efter slutsignalen lämnade Henrik Stenberg planen för omklädningsrummet – och han kom inte tillbaka. SM-silvret var inte värt tillräckligt mycket för att vänta in en prisutdelning. Besvikelsen handlade i första hand om den insats Storvreta stod för i Gavlehovshallen.
– En ovanligt blek insats. Så där dåliga ska vi inte vara oavsett om det är en match eller inte, säger Stenberg med två dagars distans.
– Det står 2-1 och vi har två frilägen. Hade vi gjort mål då kunde det ha blivit en helt annan matchbild. I tio minuter var vi är bra, resten var kassa.
Varför stannade du inte för en medalj?
– Ett silver är väl inte så mycket att ta emot. Jag tror inte jag har kvar nån silvermedalj.
Du känner inte att man ska tacka motståndarna?
– Jo, det kanske man kan göra. Men jag vet inte. Jag ser det inte det som att någon förtjänar att vinna en sån här säsong.
Men det kanske du hade tyckt om ni vunnit?
– Nej. Jag har inga ursäkter att vi förlorade matchen, vi var inte ens nära. Men som jag har sagt hela säsongen, man ska inte spela om SM-guld den här säsongen, kalla det vad du vill men inte SM-guld. De (Falun) hade inte ens vunnit en semifinal så det var inte läge att fira någon.
Spel inför tomma läktare och inställda matcher på grund av corona och så vidare är faktorer som enligt Stenberg gjort saker till det tråkigare.
– Båda de två sista säsongerna har varit bortkastade innebandymässigt. Men vi har haft ett roligt lag och haft ett mål men det har grusats under säsongen. Vi försökte att göra det bästa men det gick tyngre och tyngre att hålla upp den fasaden.
Om slutet blev trist har Storvretas nummer 12 haft glädjestunder så det räcker till och blir över under åren. Sex SM-guld och två VM-guld finns bland annat på meritlistan. Och Stenberg har varit finalhjälte i båda sammanhangen.
– Jag har uppnått mer än att jag kunnat drömma om, det finns inget mer att uppnå. Jag är jättenöjd med min karriär.
Vad är höjdpunkten?
– Första SM-guldet. För det var så stort för alla. Du vinner din första gång bara en gång.
Första guldet var 2010. Året efter satte Henrik den direkt avgörande straffen mot Warberg för guld nummer två. 2012 slutfördes trippeln.
– Det var nåt speciellt. Det var stort i Uppsala och kanske den enda storhetstiden innebandyn haft. Jag var väldigt ung också och fick komma in i den miljön. Det var folk på läktarna och det bubblade i stan.
Vad kommer du att sakna?
– Blandningen av laget och de stora matcherna. Jag kommer inte att sakna att åka upp till Umeå. Det är speciellt att vara i ett lag så länge även om det kommit gått och spelare. Det kommer att kännas men det kommer väl inte märkas på ett halvår. Hittills har jag inte hunnit tänkt så mycket på det.
Han är klar och han kommer inte att ångra sitt beslut om att lägga klubban på hyllan. Han slutar ju i första hand för att kroppen säger ifrån. Nu ska han fokusera på familjen, jobb och husbygge. Och så tänker han hinna med att spela en del padel.
Men han säger sig vara intresserad av att hjälpa till i Storvreta i någon form. Det finns många roller att fylla.
Vad skulle du kunna tänka dig?
– Jag har inte tänkt så långt men nåt nära laget. Kanske att kunna förbättra förutsättningar för spelarna. Se till att alla har det så bra det bara går. Fixa sådana brussaker som folk stör sig på.