Ett topplag som Thoréngruppen har råd att göra ganska många misstag men ändå vinna. Det gör inte så mycket om Veera Kauppi eller Amanda Delgado Johansson skjuter utanför när de kommer fria med målvakten Matilda Östlund Visén – alla spelare vet att de får nya chanser. Sådana lyxiga förutsättningar har inte Sirius.
För Sirius är det tvärtom: Spelarna vet att de egna heta målchanserna knappast kommer att räknas i dussintal.
Bränner Sirius en jättechans så kryper stressen närmare. Missar man ytterligare ett kanonläge så förstår alla vad som händer med både matchbilden och med psyket. Och det var precis vad som hände i Umeå.
Sirius hade nog första periodens bästa målchanser. Två jättemöjligheter. Nästan direkt efter Klara Molins ypperliga chans kom 1–0. Det var samma sak efter Amanda Ljunggrens lika fina möjlighet. Mål för Thoréngruppen.
Att då gå till pausvila med 3–0 i baken måste ha varit smärtsamt. Ja, det var lite smärtsamt att titta på.
Jag tycker att Sirius gjorde en bra match, och det kanske låter konstigt med tanke på de klara målsiffrorna. Hemmalaget var visserligen det drivande laget och segern var inget att snacka om, men vad hade hänt om Sirius fått med sig 2–0 på de chanser man faktiskt hade?
Thoréngruppen behöver inte göra mål på allt, det räcker att laget trycker in 25–50 procent av alla chanser. Precis som i torsdagens i mångt och mycket jämna match.