Uppsala prisades som Sveriges främsta idrottskommun och Studenternas IP som årets idrottsarena. Den inblick i idrottsuppsala jag har fått visar en annan bild. Jag har besökt Studenternas bandyarena, som ligger ett stenkast bort från fotbollsarenan som vann pris. Jag har även utforskat Gränbyhallen. Min upplevelse är att de har hamnat i idrottens bakvatten.
Det är idrottsplatser som verkar ha stått stilla genom tid och rum. Om man bortser från vissa förändringar.
På bandyarenan har bland annat läktare försvunnit. Arenan har nedgraderats och i likhet med en organdonator så blir helheten inte densamma när essentiella delar plockas bort och resterande ej underhålls.
Även i Gränbyhallen, i provisoriet som förblev, har förändringar skett. Niklas Danielsson, Almtunas biträdande sportchef, säger att ”man har sminkat grisen med tidens gång”, och ändå läcker taket.
Det verkar som att verksamheterna på båda idrottsplatserna får simma motströms på grund av de undermåliga faciliteterna.
Som sagt, bakvattnet.
Varför har det blivit såhär? Varför går det åt fel håll?
Jag vet inte. Men jag vågar killgissa på att det har med ekonomi att göra.
Det som har berört mig är dock inte idrottsplatsernas dåliga förhållanden som så. Utan snarare människorna som håller verksamheterna flytande – de som väljer att fortsätta simma – trots att det är tungt.
De har jag tänkt på sedan jag satte min fot på "Studans" bandyarena och i Gränbyhallen. Tankarna har rört om i den idrottsliga minnesbanken. Vi snackar minnen från typ 15 år tillbaka i tid.
Jag minns Mustafa, min gamla fotbollstränare. Jag minns sommardagar när vi tränade i gassande sol och att svettfläckarna på hans stora mage avbildade en glad gubbe. Jag minns att det ryktades om att han på sin tid spelat för Röda Stjärnan i forna Jugoslavien.
Byskvaller. Men kanske är det sant.
Hur som haver höll vi ofta till på en törstig gräsmatta som var mer gul än grön. Än idag kan jag föreställa mig hur Mustafa ropar ”hoppa” under skottövningarna. Jag tror det var hans sätt att säga ”skjut”.
Från då till lite närmare i tid.
På en träning sommaren 2020 hördes ett oroväckande knak från mitt högra knä, följt av ett blött knastrande.
Främre korsbandet slets av.
Jag tror det var slutet på min karriär. Mustafa hade slutat som fotbollstränare sedan länge. Men fram till min skada hade han stått där längs långsidan lutandes mot sin cykel under hemmamatcherna.
Jag vill tro att han sa ”hoppa” för sig själv när skottlägen uppenbarade sig.
Jag kan även minnas bristfälliga idrottsplatser om jag aktivt försöker men de saknar betydelse för mig idag. Okej, att duscha kallt när det är kallt ute var och är hemskt och glidtacklingar på grus likaså. Men Mustafa däremot, han har betydelse och en evig plats i mitt idrottshjärta.
Sensmoralen jag försöker förmedla är vikten av människorna som verkar inom föreningslivet. För jag minns människorna som gav av sin tid för att förgylla min. Inte någon lyxig arena med limträbyggda läktare eller dylikt.
Ty det ni gör idag är viktigt och ekar in i framtiden á la Marcus Aurelius, om än på olika sätt.
Kanske är ni någons Mustafa.
Så fortsätt göra det ni gör. Fortsätt simma. För förhoppningsvis ger prisandet av Uppsala ringar på vattnet.
Ringar som tids nog når fram, även till bakvattnet.