Julia Östlund från uppländska Alunda har gått från att spela med killar i Gimo till att vara en nyckelspelare hos de regerande mästarna Djurgården. Hon började spela hockey när hon var tio år gammal och trots en del andra sporter på schemat var det ingen tvekan om att det var hockeyn hon ville tillägna större delen av sitt liv.
– Jag fick ett par skridskor av mormor i julklapp. Hon lärde mig att åka och följde med mig på allmänhetensåkning i Gimo typ varje dag, säger Östlund.
– Jag höll redan på med ridning, golf, fotboll, innebandy och pingis så mamma var väl först inte så positiv till att jag skulle börja med hockey också. Jag var tvungen att välja bort och tillslut blev det hockey för hela slanten.
Östlund valde sedan att lämna Gimo och började istället spela med Almtuna vid 15-års ålder. Där spelade hon i tre säsonger.
– Almtuna fick igång mig att börja träna. Innan spelade jag bara hockey men jag körde aldrig någon fysträning utöver det, säger hon.
– Jag kommer ihåg att vi hade ett bra lag, vi var med och slogs i toppen.
Hur kom det sig att du sedan valde att ta klivet från Almtuna till Segeltorp i Riksserien?
– Jag kände att jag hade fastnat lite, att jag stod och stampade på samma ställe. Jag visste redan då att hockeyn var något som jag ville satsa på och jag kände därför att jag behövde någon som pushade mig lite mer, säger Östlund.
I två års tid pendlade hon mellan Uppsala och Segeltorp. Segeltorp som fick henne att ta ett ytterligare kliv i utvecklingen och som sedan togs över av storklubben Djurgården.
– När vi fick reda på att Djurgården eventuellt ville ta över Segeltorp så kände man bara ”shit, vad coolt att en sådan stor förening vill satsa på ett damlag”. Och från dag ett när det blev klart så har man verkligen känt att vi har hela föreningen bakom oss och det har vi fortfarande, säger hon.
Säsongen 2016/17 blev Julia Östlunds andra i SDHL med Djurgården. På 36 matcher stod den Gimo-fostrade forwarden för sex mål och tolv assist. Säsongen slutade däremot inte som planerat och hon tvingades stå på sidan när hon såg sitt lag ta hem SM-guldet.
– Det var i den första kvartsfinalmatchen borta mot Leksand. Man var skittaggad – det kanske var just det som var problemet, säger hon och skrattar.
– ”Josse” (Josefine Jakobsen) flippar ut pucken i mittzon och jag plockar upp den på kanten. När jag sedan ska försöka driva in från sidan på mål så kommer backen och vi river ner varandra. Jag tar i målburen från sidan och fastnar med det vänstra benet som vrids åt fel håll.
Kraschen i målburen resulterade i en fraktur i benet, två avslitna ledband i fotleden samt en förskjutning i den inre fotknölen.
– Det sa bara ”pang” som ett pistolskott. Så min första tanke var mer en panikkänsla av att foten skulle ligga åt fel håll, säger Östlund.
– Det var som att tiden stod stilla när jag ramlade och jag hann tänka tusen olika tankar. Jag visste redan innan jag for in i målburen att det skulle gå illa, att jag skulle bryta foten.
Efter att hon lugnat ner sig försökte två av hennes lagkamrater hjälpa henne upp från isen och det var inte förrän då hon bröt ihop och insåg att säsongen faktiskt var över.
– Jag tyckte det var lite mesigt att bli upplockad med bår på isen så jag försökte att ställa mig upp själv. Men foten bara vek sig, säger hon.
För Östlunds del blev det operation och sedan nio veckor utan någon belastning på foten.
– Sjukvårdspersonalen har inte sagt något datum då de garanterar att jag kommer att vara tillbaka. De sa bara ”nu är det upp till dig och din sjukgymnast när du vill spela hockey igen”, säger hon och fortsätter:
– Det kommer att ta tid men de sa att det inte var omöjligt att jag kan kliva på i seriepremiären i september så det är det jag lever på.
Hur kändes det att stå på sidan om isen när ni tog SM-guldet?
– Det var jobbigt, jag ville vara med och vara lika glad som de. Just då kände jag bara att det var dem som hade gjort det, att det var deras SM-guld och inte mitt. Men såhär i efterhand känner jag ändå att jag också har varit med och bidragit, att det är mitt SM-guld också, säger hon.
Lagkamraterna har varit en viktig del i återhämtningen efter operationen. Det var dem som fick Östlund att orka ta sig till Hovet för att följa SM-slutspelet.
– Det var kärlek från alla håll. Det är dem som har fått mig att känna mig som en del i laget även fast jag inte har varit med på isen, säger hon.
Nu börjar resan tillbaka och mycket tid tillbringas på Sophiahemmet, ett rehabiliteringscenter i Stockholm, där hon tränar upp rörligheten och styrkan i foten.
– I och med gipset så har man stelnat ihop ganska mycket, så jag tränar mycket småmuskler och balans. På Hovet kör jag sedan överkropp och kondition och försöker hålla igång så mycket jag bara kan. Det blir mycket rodd, jag hatar rodd kan jag säga för tillfället, säger hon och skrattar.
Men precis som för alla andra har även Östlund dåliga dagar då berget känns omöjligt att bestiga. De två senaste åren har inneburit många motgångar med tuffa skador och det är något som tär på psyket.
– Det är klart att jag har velat ge upp vissa dagar, men det är då man måste bita ihop. Man vet hur kul det är när man är på topp. De dagarna då man känner att det inte finns något stopp, man blir aldrig trött i ett byte och puckarna studsar ens väg. Det är den känslan som man triggas av hela tiden, säger hon.
Det är helt enkelt kärleken till sporten som får henne att fortsätta trots all smärta och slit.
– Jag vill vara med på OS. Jag har haft på mig den blågula tröjan förut och det är mitt mål att få ha på mig den igen, säger hon.
– Jag vill även uppleva ett SM-guld ute på isen, så det är något som får en att kämpa vidare!
Trots längtan efter att komma tillbaka ut på isen är hon medveten om att hon kommer att känna en viss rädsla av att gå in i de där kamperna igen.
– Jag måste kanske åka på en del smällar innan jag inser psykiskt att foten faktiskt håller. Men samtidigt ska man inte åka runt och vara rädd heller, det är ju då man skadar sig, säger Östlund.
Men hon kommer att vara försiktig.
– Jag kommer inte att gå tillbaka förrän jag är redo. Man måste vara realistisk. Behöver jag en vecka till innan jag går på is, då kommer jag att ta den veckan. Man får inte vara dum, säger hon.
Hur ser du på din hockeykarriär nu?
– Jag vill tillbaka dit jag var och bli ännu bättre. Jag har mycket kvar att ge och förbättra både på och utanför isen. Jag vill ta en större och mer ledande roll i laget. Så jag ska absolut inte lägga av än, säger Östlund.