För fyra år sedan ritade och byggde hennes kille och hans pappa tvåvåningsstugan nära stallet, på familjens gård utanför Järlåsa. Bygget tog ungefär ett år och flera av Maria Hagman Erikssons släktingar hjälpte till att få huset färdigt. Hon minns tydligt hur det gick till när huset var så gott som klart och hennes farfar skulle lägga en trästock i en kupa i mitten av taket.
– Min farfar som är bonde och skogshuggare fällde en tall här borta i skogen, men den visade sig vara för kort. Sedan mätte han hur lång stocken skulle vara och drog ut i skogen och fällde en tall till. Vi barkade den och han fick upp den på toppen med en skogskärra och lyftkran.
Stugan målades röd och fick vita knutar. Inuti monterades en trappa som leder upp till andra våningen. Men än i dag finns inget trappräcke. Maria Hagman Eriksson säger att hon har lärt sig hur man går i trappen utan att hålla i sig.
– Trappor tar upp så mycket plats. Vi hittade den här lilla trappen på Bauhaus och den tar bara upp ett litet utrymme. Stegen är lösa och går att montera om så att det blir en spiraltrappa.
Funktionalitet och enkelhet tycks vara ledorden för Marias boende. Hon vill bo litet för att slippa städa större ytor, dessutom rymmer stugan allt hon behöver.
– Jag trivs jättebra här. Det är smidigt och jag behöver inte bo stort eftersom jag inte är inomhus så ofta. Jag sover och lagar mat här inne, det blir inte så mycket mer. Därför är det viktigt att boendet är lättskött.
Precis utanför dörren går Al Tajar, en av hennes 13 hästar och tuggar gräs. Han har tidigare under dagen vält en blomlåda med penséer och Maria går ut och sätter sig på huk för att få upp jorden i lådan igen.
– Jag tänkte ha honom som gräsklippare här i dag, men han har inte varit så lydig, säger hon och ler.
Maria Hagman Eriksson har alltid varit omgiven av hästar och har ridit sedan hon var väldigt liten. När hon tränar med hästarna brukar hon rida uppe på gamla körvägar i skogen runtomkring. Hästarna går dagligen fria ute i hagen några hundra meter bort.
– Det är väldigt praktiskt med närheten till hästarna. Men det är också väldigt mycket jobb, hästarna är ju själva elitidrottare och behöver tränas, ha nya skor och skötas om.
Marias mamma hjälper till mycket med hästarna. Dessutom har Maria några medryttare som hjälper till med träning och skötsel. Maria gläds åt att hon fjol rankades som världsetta inom distansritt och tycker att hon och hennes hästar har presterat väldigt bra under de senaste tävlingarna.
– Det är fortfarande kul att hålla på med tävlandet. Jag har börjat fundera lite på framtiden och jag tänker att jag skulle behöva plugga framöver, eftersom jag inte har någon riktig utbildning. Det är roligt att hålla på med distansritt, men det ger tyvärr inga pengar trots att man tävlar på hög nivå.
Inne i stugan är de guldglänsande pokalerna många och det tycks knappt finnas plats för alla. Även hästar i olika former och färger piggar upp inredningen. På en hylla i vardagsrummet står en bronshäst, det är en vandringspokal som Maria Hagman Eriksson fått då hon vann den längsta distansritt-tävlingen i Sverige. Bredvid står en staty med två silverhästar som hon köpt och ett gäng porslinshästar med olika mönster.
I köket dominerar träinslagen, med skåp och lådor i ekträ och bänkskiva i fanér. Gardinerna är vita och har årtalet 1974 broderat i blått. De är köpta på Hemtex och Maria tyckte att de neutraliserade helheten på ett bra sätt.
– På bottenvåningen är det ju allt i ett – kök, matplats och vardagsrum, så det är lite svårt att kombinera saker här, det ser ju konstigt ut med flera olika mönster till exempel.
Maria Hagman Eriksson beskriver sig som en sann naturmänniska som trivs väldigt bra att bo ute på landet. I lägenheter kan hon känna sig instängd och hon blir lätt stressad av tät stadstrafik. Att bo på samma gård som sina föräldrar tycker hon fungerar bra, då hon får hjälp av dem med hästarna och då hon gillar att umgås med sin familj. Eftersom hon bor i ett eget hus får hon ändå sin privata sfär.
– Det känns som att det här är mitt hus och det där är deras hus. Jag sköter mig själv här. Det är väldigt skönt att det har blivit så, säger hon.