Landslagsträning i Fyrishovs B-hall men match blir det i IFU Arena där det pekar mot fullsatt.
Landslaget drog över 2 000 åskådare mot Brasilien i IFU Arena för ett år sedan och nu är laget tillbaka för att inleda EM-kvalet mot Färöarna i arenan i vad som lika mycket är startskottet inför VM i december.
– Jag har förstått att det blir nästan fullsatt, att det bara finns enstaka platser kvar. Det är väldigt kul! Det var väldigt bra tryck förra året och det är härligt att Uppsala gillar handboll, det gillar jag. Och det gillar laget också. De tycker det är jättekul att dra på sig landslagströjan och spela inför svenska fans, säger Hanna Fogelström, som ger bilden av att landslaget gillar att vara i Uppsala, när hon följer Jamina Roberts, Nathalie Hagman och övriga stjärnor träna i Fyrishovs B-hall.
– Jag har bara hört positivt, absolut. Det är bra möjligheter och vi har fått bra förutsättningar från lokala organisationen med de tränings- och gymtider vi behöver.
Hon är uppvuxen i Partille men numera bor Hanna Fogelström i Uppsala.
Uppsala är numera hemmaplan för Hanna, som troligtvis är rätt okänd för den stora allmänheten men inte för den handbollsintresserade. Hon är uppvuxen i Partille utanför Göteborg, men som i och med att hon fick tjänsten som landslagschef flyttade till Stockholm.
– Jag flyttade dit och det var en förutsättning, men sen flyttade jag och min sambo ihop och då föll valet, efter lite diskussioner, på att vi skulle trivas bättre i Uppsala och jag trivs väldigt bra.
Efter att först ha bott i lägenhet flyttade de för ett år sedan till en villa i Skölsta.
Vad är bäst med Partille och Göteborg?
– För mig handlar det såklart mest om familj och vänner men annars är det havet och vattnet, solklart. Där har inte Uppsala mycket att konkurrera med.
Uppsala då?
– Jag tycker om att det är nära till saker och ting. Det finns vad man behöver och det finns puls, men jag saknar inte Stockholm på det viset att jag vill ha något mer. Jag tycker om att det är personligt på något sätt.
Skador tvingade Hanna Fogelström att avsluta karriären redan som 27-åring. Men hon hade då redan hunnit med EM, VM och OS.
Spelarkarriären tog slut efter en tredje (!) korsbandsskada på kort tid. Den första kom 2015. Hon tvingades ge upp 2017.
– Det var väldigt tydligt när det hände tredje gången och min sjukgymnast i Frankrike gjorde ett test och sa: till 90 procent är jag säker på att det är av. Det tog väldigt mycket tid att acceptera och hitta något nytt efter det. Det var jättejobbigt i början, säger Fogelström.
Innan den sista skadan kom hade hon skrivit på ett tvåårskontrakt med danska Viborg men med det äventyret blev det alltså inget av. I stället har hon behållit närkontakten med handbollen på annat sätt. Efter en managerroll i Sävehofs framgångsrika lag och som expertkommentator i tv nådde hon för tre och ett halvt år sedan sin nuvarande position.
Vad innebär det att vara landslagschef?
– Det är två parallella spår framförallt. Det ena är att ha ett strategiskt ansvar för att vi ska ha bra landslag över tid som är med och konkurrerar internationellt. Det brukar jag lägga i en pott. Det andra är operativt ansvar för seniorlandslag, damer och herrar, och har även ett ligalandslag, som ett b-landslag eller utvecklingslandslag.
Närmast väntar EM-kval men i december spelar också landslaget VM på hemmaplan.
Hon basar alltså över förbundskaptenerna Glenn Solberg (herr) och Tomas Axnér (dam) men är inte med och petar i laguttagningar eller spelsystem.
– Handbollskompetensen överlåter jag till dem.
Vad är roligast med jobbet?
– Jag tycker att det är väldigt stimulerande att jobba med de här två parallella delarna, att blicka framåt och hitta strategier för att vi ska vara bra över tid men också att vara här på samling. Det är stimulerande, utvecklande och väldigt roligt och – jag älskar ju handboll. Jag gillar båda delarna.
– Jag har som motto att utveckla mig själv, kollegor runtomkring men också verksamheten. Den grunden i mig hoppas jag speglar människorna runtomkring och sporten.
Förbundskapten Tomas Axnér diskuterar med sina spelare under träningen dagen före EM-kval-landskampen mot Färöarna.
Höjdpunkten i spelarkarriären kom 2014 när hon var med och tog svenskt EM-brons. Hon har spela två EM, ett VM och ett OS, 2012 i London. Därtill var hon proffs i Frankrike och vann inte mindre än sex SM-guld med moderklubben Sävehof.
– Mästerskapen har jag gjort men det tråkigaste är att jag kanske inte nådde min fulla potential, det kan låta klyschigt men jag kände att jag hade mer att ge och hade velat se hur långt jag kunnat ta mig, säger hon.
Hur mår kroppen? Skulle du kunna spela handboll nu?
– Nej. Eller jag vet inte om jag kan men mest handlar det om risken att någonting som jag inte vill händer, men jag är bra sugen ibland att testa. Men det är nog bäst att vara försiktig.
Sverige under en samling på tisdagens träning.