Beachhandboll kan vara tätt, snabbt och intensivt.
Platsen är beachhandbollsplanerna bakom gamla fängelset i Uppsala i augusti 2018 och det vankas matcher. Självklart hade jag tackat ja till att vara med och spela i ett lag. Det första fem matcherna gick bra – det blev ett gäng segrar och en hög med mål, varav några kom från favoritpositionen på högerkanten.
I slutet av den sista matchen bestämde jag och en lagkompis oss för en variant där jag skulle hoppa in i straffområdet och fånga bollen i luften och sedan göra mål.
Passningen från lagkompis Björn Kardell var perfekt. Mitt hopp kändes bra till en början. Sedan kom smärta, ännu mera smärta och till slut en Sjöberg som föll samman som en döende svan med våldsam värk långt ner i höger vad.
Första tanken var: "Tack och adjö, hälsena". Efter undersökning på plats av en sjuksköterska var beskedet: "Det är bara en vadskada". Rejält omlindad och omtöcknad tog jag mig hem på cykeln.
Dagen efter var fasansfull – smärta och värktabletter och ett knä som inte kunde sträckas ut. Efter två dagar – fortsatt smärta och besök hos en naprapat för en massa behandling. Smärtan hängde med ett bra tag och fyra veckor senare kunde jag börja stappla fram i löpspåret igen.
Även om beachhandbollen ändade någon form av "handbollskarriär" så var det en sport som jag gillade att spela och numera titta på. Ni som inte spelar beachhandboll: Ta chansen att kolla in sporten någon gången – den är snabb, intensiv och målrik.
Lovisa Kardell är projektledare för arbetet med beachhandbollsplanerna som ska byggas vid Lundellska skolan i Uppsala.